Nu har jag läst ut hela boken, den sista sidan blev i hast utläst innan jag steg av bussen igår. Lite ovärdigt kanske, men vad ska man göra? Det var antingen det eller vetskapen om att jag hade en enda sida kvar i rest till senare tillfälle. Så nu vet jag slutet, och även om jag kanske inte kunde forma tankarna kring det om någon frågat mig tidigare, så ska jag inte säga att det beror på att jag inte visste. Tvärtom faktiskt, det var precis det slut jag visste att det skulle vara. Och nu tänker jag faktiskt redogöra lite för det, så jag hoppas att ingen som läser det här har planerat att läsa boken. Strunta i att läsa vidare då.
Hur som helst så var det snarare att jag någonstans ville att slutet skulle vara spektakulärt, att han kanske fick tillbaka lite av sin mänsklighet eller ägnade sina dagar år att be för den man han dödat. Något, vadsomhelst förutom det han gjorde. Han har dödat sin arbetsgivare, och hela tiden genom boken satt jag och funderade fram och tillbaka på varför och hur. Blev han kanske tvungen? Blev han ertappad med någonting? Nej, han blev bara girig. Riktigt, riktigt girig. Jag kan ju inte riktigt sätta mig själv i hans skor, det är för svårt. Kanske vill alla i hans position göra precis vad han gjorde, ta fram en vass glasbit och resolut skära upp den skära halspulsådern. Jag är glad över att just den biten inte blev beskriven så noggrant, har aldrig riktigt klarat av människor som skadas ens i skriven form.
Så Balram tar en stor röd väska med pengar ifrån sin husbondes baksäte och drar iväg. Han är i vart fall snäll nog att ta med den enda släkting han kan vara säker på överlever, en liten pojke som hans släktingar skickade honom. På det viset visar han lite av sitt goda hjärta. Men resten lämnar han att dö.
Och som vilken människa som helst som på flykt med en ofantlig massa pengar, mycket nog att kunna muta högre Indiska politiker, flyr han till en annan stad, byter namn och investerar i ett företag. Visst hade det kanske skett vissa variationer i prioritering. Själv hade jag nog inte investerat dem i ett taxiföretag till exempel, men det är ju å andra sidan bara smådetaljer i jämförelse med helheten.
Jag lägger ner boken och börjar fundera. Vem var egentligen Balram? Han var en ganska girig man, eller snarare en man som inte tänkte låta sig styras av öden och val gjorda innan hans tid. Han valde aldrig att bli född till sötsakstillverkare, en Halwai. Han bestämde inte heller att han skulle födas in i Indiens hönsbur eller mörkret, det han kallar Indiens underklass av tjänare och människor av lågt kast. Han vill bli den första att verkligen bryta sig ut. Jag förstår tanken, och kanske en del av det han gör för att nå dit. Ändå är han som person långt utanför min räckvidd. Är hans ens någonsin där? Jag har kommit att undra som jag kanske nämnde tidigare om inte Munna, Balram eller Ashok, mannen utan ett egentligt namn, egentligen bara är en projektion av författarens frustrerade frihetstankar. Bakom ligger många korn av sanning, men de ligger inte i Balram utan i idén och miljön. Balram är bara ett försök att gestalta vad som måste göras för att människor med dålig förutsättning ska kunna ta sig upp till sina ideal.
Jag ser likheter med till exempel 1984, där miljön också var hård och huvudpersonen kändes mer som en docka författaren skrivit fram ur ingenting förutom politiska ideér, möjliga dystopier och sociala rädslor.
Efter en lång sammanfattning av tankar jag kanske inte ens borde ha försökt uttrycka i ord utan snarare grubblat vidare på i tysthet så kan jag säga att jag tyckte om boken. Den hade en fin och spännande början, lite lätt seg mitt där nästan ingenting tycktes hända och ett slut som gjorde mig besviken. Om betyget skulle sättas med stjärnor skulle den nog få 3/5. Ett fint nummer, det betyder att det inte var fantastiskt men nog läsvärd och trots en svårförstådd huvudkaraktär mycket tänkvärd.
