torsdag 6 december 2012

Populärmusik från Vittula vidareanalys

För att klargöra för min svenskalärare, eller snarare för min bloggs enda kontinuerliga läsare: Detta är mitt officiellt andra inlägg som mest råkade bli det tredje eftersom jag fann det trevligt att göra åtminstone 2 inlägg under perioden då jag ännu hade boken helt färskt i minnet och inte slutat läsa den för veckor sedan som för tillfället är fallet. Dock minns jag nog för att kunna öppna boken och dyka ned i Niemis värld igen, så låt oss sätta igång med allehanda analysfrågor som rådande uppgift kan tänkas vilja ge mig.

Vi kan börja från början med bokens egentliga huvudtema: Människor i periferi. För Populärmusik från Vittula handlar ju faktiskt i grunden helt enkelt om människor som i det svenska samhället alltid har och troligen alltid kommer att ligga i periferin till den milda grad att vi faktiskt inte ens vet om dem. Den enda anledningen till att jag vet om tornedalen och tornedalsfinskan är att jag råkar ha både sett filmen och läst boken, men innan dem var det ingen som någonsin nämnde dessa människors existens eller egna språk för mig. Vi pratar ändå om 40 000-70 000 människor här, och Sverige är inte sådär fruktansvärt stort egentligen. Med svenska mått mätt är de en förhållandevis gigantisk minoritet, och då pratar vi bara om de som har tornedalsfinskan som modersmål. Samerna är ju bara på sin höjd 20 000 vilket inte är så illa det heller, men för att sätta perspektiv känner vi allmänt till mycket mer om dem. Få människor rynkar på näsan och frågar: "Vilka?" om jag säger: "Du vet samerna-" .  Mikael Niemis bok handlar om människor som vet att de är i periferin, som växer upp och klamrar sig allt starkare fast vid sin egen tornedalsidentitet för att det någonstans är det enda de har när de blivit förkastade av det svenska samhället. Det är en berättelse om hur lilla Matti ser på resten av Sverige, det sydliga Skåne och Stockholm med sina gröna ängar som ligger i enligt honom i princip i världens centrum.

Vidare till vilka normer och värderingar som egentligen alstrades ur det samhälle som Matti ändå bodde i. Vi får komma ihåg här att vi inte pratar allmänna svenska värderingar, för när vi säger det utgår vi från de värderingar centrum har, och nu ser vi ur perspektivet från människor i periferin. Som tidigare nämnt blir det ännu viktigare att hålla kvar vid sin identitet som tornedalsbo, när den som svensk blir förtunnad, och det dessutom är oklart ifall den identitet de får skulle bli svensk eller finsk. De måste skapa sitt eget centrum, och sin egen identitet för att de så uppenbart inte passar i centrums normer varken här eller i Finland. En tydlig norm som kan ses är att det är bra för män att vara starka, stolta och macho, ett ideal och också norm som har växt fram, kanske som ett sätt för människorna att finna en identitet att vara stolt över. Något att skydda, och föra vidare genom generationer för att skapa fler äkta tornedalare.  Kvinnor ska också vara bastanta, duktiga, föda många barn och ägna sig åt kvinnliga sysslor. Det finns en stor stolthet i att vara den perfekta modern eller mannen och följa de tornedalska traditionerna för vad som ska ätas, göras och arbetas med. Det är få som avviker från dessa sätt att se på saker och ting, och det är lätt att förstå varför. Från ung ålder beskriver Matti hur eleverna i skolan blir utsatta för hån och slag om de på något vis är utstickande. Den allmänna uppfattningen att flickor inte egentligen ska stå upp för sig själva eller ta på sig mansarbeten förtrycker också, och även om vi inte får några exempel på hur denna norm egentligen bryts ser vi hur den är i verkställande. Niilas mamma vågar inte prata i sitt eget hem och värjer sig för sin mans slag - men ingen gör något för att stoppa detta. Under släktmiddagen på bröllopet får vi höra historier om släktens stordåd. Männen som gjort starka, tappra macho saker och kvinnorna som plockat bär eller fött många barn. Som ofta när jag läser verk från ett annat samhälle än det jag lever i eller brukar se på film känner jag hur intressant och viktigt det är att få en inblick i hur det kan vara och hur människor kan ha det. Att sätta ned fingret på normer i olika samhällen och hur de formar de som lever i dessa samhällen är ändå en del av grunden för att lära sig att förstå allmänt mänskligt beteende.

Pajala är väldigt isolerat. Den enda egentliga kontakt omvärlden förmedlar till dem är genom radio, genom släktingar som flyttat bort och ibland återkommer på visit och genom läroböcker där vackra bilder av grönskade ängsmarker och andra sydliga fenomen pryder de nötta sidorna. Vi får till en början ingen egentligen krock med någon annan kultur, utan snarare en inblick i livet på människor som står bredvid och tittar på resten av världen med en blandning av förundran och oförståelse för det okända. Vid ett tillfälle i början av boken kommer en predikant till kyrkan för att prata med bygden. Han är mörkhyad, något som ingen av invånarna sett förut. Mötet mellan dem är som mötet mellan två världar, som mötet mellan en grupp lejon och en ensam jaguar. De förstår inte varandra, till den punkt där de lika gärna kunde vara av främmande raser. Det är ett möte så exotiskt främmande att jag finner det onödigt att analysera utöver det redan sagda och att tornedalingarna inte kunde varken identifiera sig med denna predikant eller kommunicera med honom. Inte nödvändigtvis på ett rasisitiskt sätt, utan bara för att det var för obekant för dem för att de visste vad de skulle ta sig till.

Det första riktiga mötet med en främmande kultur där vi kan se en interaktion och ett utbyte är när musiken når Vittula, till exempel när Niila får en Beatles-skiva. Denna skiva öppnar upp en ny värld för både honom och Matti. Det ger dem något främmande, men som de kan ta på och höra, som de kan anamma och ta till sig som sitt eget och en del av sin egen identitet. Det var en lång process för kulturen att finna dem, men när den väl blivit en del av dem kunde den inte längre göras av med. Alla samhällen oavsett grad av isolation kommer att vid något tillfälle behöva ha någon form av kontakt med utsidan och denna kontakt kommer över tid att skapa gemensamma band. Det är en essentiell del av vad som är fantastiskt med vår värld, hur jordens samhällen långsamt och naturligt assimileras och formas till en större nation, som trots gränser till viss grundläggande del delar värderingar och tankar med varandra. Det kan ha sina stora nackdelar med, något jag förklarar senare, men så länge utbytet mellan kulturer sker frivilligt och naturligt finner jag det som något positivt. Det öppnar upp för ett kritiskt ifrågasättande av den egna kulturen och det egna, samtidigt som det ger en möjlighet för goda ting att spridas över landområden. Vi ser under bokens gång hur en del av denna process letar sig upp över Sverige.

Som tornedaling lever Matti och Niila i en periferi, och åtminstone Matti är medveten om det, men samtidigt finns det även en gemenskap inom det egna samhället som skapar sin egen periferi och sin egen uppfattning om den andre. Vi ser hur prästen i början av boken är ett exempel av hur "den andre" såg ut för dem. Som en del av ett samhälle i periferi kommer också en yttre periferi att skapas, vilket är vad som görs. För att inte hamna i den yttersta ringen a periferi skapas en grupp av "den andre" som ligger ännu längre från samhället än vad den första ringen i periferi gör. Vi ser exempel på detta i och med som sagt prästen. Dock finner jag det intressant att Vittula trots sin separation och egen status av periferi sätter upp sina egna normer och värderingar istället för att försöka härma hur det ser ut i centrum, i Stockholm och Skåne. Till detta kan jag egentligen mest gissa att det beror på att resten av världen känns som att den ligger så fjärran. I framtiden gissar jag att samhället anammar centrums beteende i en större utsträckning, där tv:n blir populär t.ex.

Jag hoppas att detta blir mitt sista inlägg om Populärmusik från Vittula, trots att många böcker generellt går att sägas en hel del om. Det var en bra och lärorik bok som fått mig att göra vidare research kring ämnet, något som alltid tyder på att en bok är både bra och intresse-eggande. Trots att jag inte finner de normer och värderingar som finns i boken vara samhällsgynnande eller bra ur ett demokratiskt perspektiv så finner jag principen att Sverige innefattar fler tankar och ideér än de i centrum nyttigt. Jag har läst om samerna, som genom total assimilering med närliggande svensktalande delar av landet förlorat både sitt språk och sina traditioner. Det är ingen bra eller naturlig assimilering, utan en påtvingad sådan som bara skapar en utbredd förlust av identitet och samhörighet människor emellan, och trots att jag som sagt inte stödjer många av de kvinnoförtryckande och macho idealen och normerna så stödjer jag att tornedalen inte lät sig assimileras till Sverige eller Finland helt. Ett utbyte av ideér och ett flöde av kunskap ur olika områden underlättar och uppmuntrar till idékrockar, som tillsammans kan skapa nya ideal, ideér och upptäckter.

fredag 30 november 2012

Fortsatt populärmusikstudie

Nu är boken utläst. Jag lade ned den på bordet och liksom pustade ut, sådär som man gör efter ett riktigt långt och intensivt läspass när boken bara plötsligt tar slut. För att försöka bara börja med att sammanfatta den undertryckande känslostormen inom mig kan jag ju egentligen bara säga: Boken var läsvärd, jag skulle till och med snudda vid att den var bra och jag är en ganska kräsen bokläsare. Den efterlämnade en djup hunger för att veta mer - vem är denna Mikael Niemi egentligen?

Dock finns det något annat jag undrar. Vad hände med Niila? Han var på något plan den som bar berättelsen på sina späda axlar och hjälpte Matti att föra oss genom det bekanta men även så fruktansvärt obekanta svenska i Sveriges avkrokar under tidsperioden som ibland benämns som den där saker hände, och vi skulle ha brutit oss ut ur vårt 50-talsskal. Niila är en komplex karaktär på ett annat plan än huvudkaraktären, han är ett mysterium inneslutit i en barnkropp som vill ut och sprida sin själ men inte riktigt kan eller lyckas. Det är sällan Niilas tankar framförs konkret, han finns mest med i bakgrunden och färgar historien med sin djupa men dystra karaktär. Att han skulle dö vid slutet var något jag inom mig nog visste under en stor del av boken, men att vi läsare sedan inte riktigt får veta hur eller var gör mig frustrerad in i märgen. Min gissning är sorgligt nog överdos. Genom tiderna har många sköra konstnärssjälar gått under för gifter av allehanda slag, och Niila kan ha fallit i samma fälla. Hans historia var den enda som riktigt berörde mig, hans tysthet, hans stora språktalang, familj och det slutgiltiga uppbrottet med sin våldsamme fader. Lustigt nog får vi veta mer från direkt perspektiv från hans far än från honom själv. Niilas öde och verkliga tankar om livet är som den sista pusselbiten i en fantastisk och fascinerande skildring av den del av Sverige vi inte ens visste fanns.

Det känns nästan som om jag skulle ha besökt Pajala med sina karga snötäckta landskap och minus 20, sin klara älv och sin tornedalska. Det är ingen förskönande bild, men heller inget svart på vitt. Det är en plats, inget mer eller mindre, som en gång kanske var bebott av de människor som i boken står att läsas om med sina vedhuggare och bärplockare, sina arbetare och laetaeaner. Att se flera sidor av sitt eget samhälle och kunna både acceptera och försöka förstå dessa som jämbördiga med vår egen sida tror jag är viktigt för att vi ska kunna se olika sidor av andra länder och kulturer. Man måste alltid börja i sin kärna - i sig själv.

torsdag 29 november 2012

Avatar: Anti-colonialist or...?

I recently watched Avatar, a highly acclaimed movie which completely went out of the roof regarding budget and effects. It is very much an eye candy, in an almost magical way with all these strange plants and enormous trees, dragons and jungle. But beneath all this, there is a message to the watcher about people, and about the way we treat each other. 

At the very start of the film we get to meet a group of scientists and people from companies who have travelled to a planet filled with creatures very much like... humans. It's very strange and unrealistic when you think about it. There shouldn't logically be able to live creatures more like humans than any creature currently living here apart from us on another planet. The whole idea that there is human like creatures to the very extent where they use clothes, braid their hair, use the same stone age weapons as we did, domesticate animals, which in fact looks a lot like our own horses and can learn our language is beyond strange. And apart from that, we can see the message that the creators of the film tried to convey, that of colonialism. It's very clear from the beginning that the blue natives of the planet the humans try to conquer for it's minerals are very much like the native Americans or African people. They have large noses, use Indian pearls in their hair lad talk in a very African-like manner. From that point, the humans are made to look more and more brute while the blue Na'vis are shown as helpless towards this great threat. It feels like it very much symbolizes the whole colonialism a couple of hundred years ago. The humans in the movie represented the Europeans during those days and the Na'vis represented the natives of the countries we colonialist. 

Now we ask ourselves about the title of this article, and why it does question fact that the movie was anti-colonalist, and go back to think about the characters in the movie. The humans were cruel and had guns and airplanes, while the Na'vis were kind hearted spirits who strongly worshipped their god. The Na'vis are then helpless and totally at a loss of useful action when the humans start attacking. Until, wait for  it...........  The white man shows up! And is the chosen one! And catches a dragon only a handful very trained in the skill he was taught about a month ago have ever caught before! And is generally accepted among the group as a saviour! And saves the day! Yaay!

Again, it is shown in a Hollywood movie that there has to be a white man among a group if it should have a chance to succeed, because as clearly stated in the movie and many others, neither women nor men of different origin could ever have a chance of thinking of something smart or overthrowing anything? Right?

I believe that Avatar is just another Hollywood movie that might have good special effects, but in the whole is just that. It tries to make connections and show people the colonialisation, but what it does in the end is merely scratching on the surface of the problem and then swiftly throwing in a white guy, making him accepted among the natives and making them win the war because of him. Because again, the white race is the only one capable in Hollywood productions. Had this been even slightly realistic the Na'vis wouldn't have stander a chance, and if they actually did - it wouldn't have been because of him.

torsdag 22 november 2012

Populärmusik från Vittula

Jag har nyligen börjat med boken "Populärmusik från Vittula" - ett fint exempel på att svenska böcker inte är dåliga enbart på grund av att de är svenska, en uppfattning jag ibland felaktigt får kring svensk kultur i vår amerikaniserade värld. Men denna bok är en att rekommendera, trots att jag bara läst de första kapitlen än.

Historien kretsar kring Matti och Niila, två pojkar som växt upp i Pajala, en liten tornedalsk by som bryter för mycket på finska för att vara svenskar men för mycket på svenska för att vara finskar och som lever längre upp i norr än någon kultur eller media någonsin vågar sig. Inga vet vilka de är. De är helt enkelt inga. Livet för de som inte spelar någon roll är inte lätt. De vuxna har långsamt vuxit in i ett mönster där de omedvetet fortsätter att passera ner sin misär i generationerna. Niilas familj har blivit stum, för de har helt enkelt slutat att prata. Niilas pappa slår sina barn för att kompensera för sorgen och ondskan i sin egen själ. Han är den enda av sin syskonskara som stannat kvar på den gudsförgätna platsen kallad Vittula - en grov hyllning till den kvinnliga fruktbarheten på finska. Vi se ofta på periferin som en grupp människor som inte riktigt är svenskar, för här i Sverige är vi ju alla en del av centrum, det är utlänningarna som inte passar in. Men i den bilden glömmer man det som denna bok beskriver, att Sverige är så stort och att inte allt finns i vårt centrum. I boken får vi se den andre ur sitt perspektiv på världen och resten av Sverige, hur det är att leva och veta att man är just som tidigare sagt - ingenting. Ingen vet ens att Pajala existerar. Och där börjar vi vår historia med Matti och Niila, och hur de upptäcker världen utanför Vittula, men framförallt om hur de upptäcker Rock n' Roll.

måndag 26 mars 2012

Mina drömmars stad - en bit av livet

Som liten charmades jag ofta och fascinerades av det ougrundliga och på något sätt oförklarliga i fantasy. Det var fantastiskt att drömma sig bot till en del av en värld som någon hade skapat ur skärvor av sitt eget liv och gett nya karaktärsdrag, slagit in det i ett paket av sina fantasier. Nu ser jag tillbaka med viss förvåning över mig själv. Hur kunde jag acceptera så många nya synsätt utan en tanke på hur bristfälliga de var. Ju mer jag skrev, desto mer kräsen blev jag. Tvättäkta behövde det vara för att jag skulle vara nöjd. Den enda perfekta beskrivningen är den man själv sett.

Att läsa mina drömmars stad var som att kliva in i ett litet dockhus som möblerats efter ett riktigt hem. Saker fanns, de perfekta miniatyrerna skrämde mig nästan. Men det var aldrig riktigt rätt ändå, det fanns alltid en känsla av att någon satt och petade, satte in detaljer lite för lika för att de skulle kunna stämma. Men det var fantastiskt beskrivet. Dockhuset bar med sig allt vackert och allt fult på samma gång, i en konkret liten kub skapad av fakta och vår kunskap om mänskliga känslor och drag. Jag kunde känna igen mig i de många mänskliga drag som berättaren gav åt mig. Jag grät nästan åt Henning som gav sin dotter en födelsedagspresent trots all fattigdom och misär, och sekunden när de stod där i mörkret vid rännstenen flashade mina egna ögonblick förbi ett efter ett i ett inferno av känslor. Det ar också ett fint portätt av en historia som kunnat vara sann, skriven av en kunnig. Den fångade mig bitvis, men dess realism fick mig också att på något sätt vilja ha mer. Jag är liksom andra ett barn svältfött på realism i dagens populärkultur och mina referenser till hur en bra bok ska se ut är allt ifrån normala. Jag vill innerst inne se de spektakulära, det oväntade. Inte det omöjliga, men det som faktiskt kan inträffa hos os. Det som vi kan drömma om. PÅ 1800-talet var det här kanke drömmen, Drömmarnas stad. Idag finns det inga städer av drömmar längre, deras likhet med varandra, deras mat man ser överallt och deras likadana hus gör dem alla till kopior av varandra. Men det började vid drömmarnas städer då, 1868. Drömmarna finns än idag. 

torsdag 19 januari 2012

Mina drömmars stad

Dags för en ny bok - mina drömmars stad. En klassiker minst sagt. Ändå har jag dragit för att läsa den. Många andra som Animal farm eller till och med Dantes inferno har jag frivilligt läst på fritiden utan skoluppgift, men trots många rekommendationer har jag inte kommit igång. Mina förutfattade meningar om gammelsvenska, jobbiga ord och tråkiga noren-draman måste ha fått mig rygga tillbaka. Jag återkommer kanske senare, när jag har fått en uppfattning tills vidare så behöver jag önskas lycka till.