Jag har kommit in en bit i boken nu, och kan erkänna att den faktiskt är ganska bra. Författaren drar genast in en i en både mystisk och lite familjär känsla när huvudpersonen Balram förklarar om entrepenörskap för Kinas preminärminister. Jag vet inte varför, men det bygger mest på spänningen över hur fortsättningen ska gå. Redan från början får vi veta att Balram har dödat sin arbetsgivare - och det är inte ens en spoiler. Det är en av de första saker som läsaren får veta. Motivet står fortfarande okänt, men Balram gör klart att han inte dödade sin arbetsgivare på grund av hat. Tvärtom var han en mycket god arbetsgivare som han stod mycket kär.
Jag tycker personligen om böcker som är verklighetstrogna fast med en liten twist, vilket är precis vad den här historien är. Också den för mig okända miljön av Indiens slum och småbyar, med framåtblickar i storstaden Delhi ger mig en känsla av en ny värld. Jag har aldrig varit i Indien, och även om den pessimistiska synen på Indien som boken utstrålar inte får mig att direkt känna en längtan dit, så är det ändå som om beskrivningen kommer ifrån hjärtat. Människorna som lever i mörkret, paan-ätande lärare som snor barnens studiemedel och säljer på svarta marknaden och drömmen för de fattiga om att en gång äga en riktig uniform. Allt detta bidrar till att ge en verklig touch till historien. Alla små oviktiga detaljer gör bara att allt känns mer levande.
Det enda jag kanske kan klaga på är att jag faktiskt inte förstår Balram, huvupersonen. Han känns inte som en levande, utan som ett stal där författaren inneslutit de känslor han tror att en man av Balrams position kan tänkas ha. Hur mycket han än förklarar sina sluga drag så kan jag inte förstå honom. Han är bara för långt borta ifrån allt jag vet. Men det kanske inte går att applicera för alla läsare. Det var bara en reflektion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar