Fortsatt populärmusikstudie

Nu är boken utläst. Jag lade ned den på bordet och liksom pustade ut, sådär som man gör efter ett riktigt långt och intensivt läspass när boken bara plötsligt tar slut. För att försöka bara börja med att sammanfatta den undertryckande känslostormen inom mig kan jag ju egentligen bara säga: Boken var läsvärd, jag skulle till och med snudda vid att den var bra och jag är en ganska kräsen bokläsare. Den efterlämnade en djup hunger för att veta mer - vem är denna Mikael Niemi egentligen?

Dock finns det något annat jag undrar. Vad hände med Niila? Han var på något plan den som bar berättelsen på sina späda axlar och hjälpte Matti att föra oss genom det bekanta men även så fruktansvärt obekanta svenska i Sveriges avkrokar under tidsperioden som ibland benämns som den där saker hände, och vi skulle ha brutit oss ut ur vårt 50-talsskal. Niila är en komplex karaktär på ett annat plan än huvudkaraktären, han är ett mysterium inneslutit i en barnkropp som vill ut och sprida sin själ men inte riktigt kan eller lyckas. Det är sällan Niilas tankar framförs konkret, han finns mest med i bakgrunden och färgar historien med sin djupa men dystra karaktär. Att han skulle dö vid slutet var något jag inom mig nog visste under en stor del av boken, men att vi läsare sedan inte riktigt får veta hur eller var gör mig frustrerad in i märgen. Min gissning är sorgligt nog överdos. Genom tiderna har många sköra konstnärssjälar gått under för gifter av allehanda slag, och Niila kan ha fallit i samma fälla. Hans historia var den enda som riktigt berörde mig, hans tysthet, hans stora språktalang, familj och det slutgiltiga uppbrottet med sin våldsamme fader. Lustigt nog får vi veta mer från direkt perspektiv från hans far än från honom själv. Niilas öde och verkliga tankar om livet är som den sista pusselbiten i en fantastisk och fascinerande skildring av den del av Sverige vi inte ens visste fanns.

Det känns nästan som om jag skulle ha besökt Pajala med sina karga snötäckta landskap och minus 20, sin klara älv och sin tornedalska. Det är ingen förskönande bild, men heller inget svart på vitt. Det är en plats, inget mer eller mindre, som en gång kanske var bebott av de människor som i boken står att läsas om med sina vedhuggare och bärplockare, sina arbetare och laetaeaner. Att se flera sidor av sitt eget samhälle och kunna både acceptera och försöka förstå dessa som jämbördiga med vår egen sida tror jag är viktigt för att vi ska kunna se olika sidor av andra länder och kulturer. Man måste alltid börja i sin kärna - i sig själv.

Avatar: Anti-colonialist or...?

I recently watched Avatar, a highly acclaimed movie which completely went out of the roof regarding budget and effects. It is very much an eye candy, in an almost magical way with all these strange plants and enormous trees, dragons and jungle. But beneath all this, there is a message to the watcher about people, and about the way we treat each other. 

At the very start of the film we get to meet a group of scientists and people from companies who have travelled to a planet filled with creatures very much like... humans. It's very strange and unrealistic when you think about it. There shouldn't logically be able to live creatures more like humans than any creature currently living here apart from us on another planet. The whole idea that there is human like creatures to the very extent where they use clothes, braid their hair, use the same stone age weapons as we did, domesticate animals, which in fact looks a lot like our own horses and can learn our language is beyond strange. And apart from that, we can see the message that the creators of the film tried to convey, that of colonialism. It's very clear from the beginning that the blue natives of the planet the humans try to conquer for it's minerals are very much like the native Americans or African people. They have large noses, use Indian pearls in their hair lad talk in a very African-like manner. From that point, the humans are made to look more and more brute while the blue Na'vis are shown as helpless towards this great threat. It feels like it very much symbolizes the whole colonialism a couple of hundred years ago. The humans in the movie represented the Europeans during those days and the Na'vis represented the natives of the countries we colonialist. 

Now we ask ourselves about the title of this article, and why it does question fact that the movie was anti-colonalist, and go back to think about the characters in the movie. The humans were cruel and had guns and airplanes, while the Na'vis were kind hearted spirits who strongly worshipped their god. The Na'vis are then helpless and totally at a loss of useful action when the humans start attacking. Until, wait for  it...........  The white man shows up! And is the chosen one! And catches a dragon only a handful very trained in the skill he was taught about a month ago have ever caught before! And is generally accepted among the group as a saviour! And saves the day! Yaay!

Again, it is shown in a Hollywood movie that there has to be a white man among a group if it should have a chance to succeed, because as clearly stated in the movie and many others, neither women nor men of different origin could ever have a chance of thinking of something smart or overthrowing anything? Right?

I believe that Avatar is just another Hollywood movie that might have good special effects, but in the whole is just that. It tries to make connections and show people the colonialisation, but what it does in the end is merely scratching on the surface of the problem and then swiftly throwing in a white guy, making him accepted among the natives and making them win the war because of him. Because again, the white race is the only one capable in Hollywood productions. Had this been even slightly realistic the Na'vis wouldn't have stander a chance, and if they actually did - it wouldn't have been because of him.

Populärmusik från Vittula

Jag har nyligen börjat med boken "Populärmusik från Vittula" - ett fint exempel på att svenska böcker inte är dåliga enbart på grund av att de är svenska, en uppfattning jag ibland felaktigt får kring svensk kultur i vår amerikaniserade värld. Men denna bok är en att rekommendera, trots att jag bara läst de första kapitlen än.

Historien kretsar kring Matti och Niila, två pojkar som växt upp i Pajala, en liten tornedalsk by som bryter för mycket på finska för att vara svenskar men för mycket på svenska för att vara finskar och som lever längre upp i norr än någon kultur eller media någonsin vågar sig. Inga vet vilka de är. De är helt enkelt inga. Livet för de som inte spelar någon roll är inte lätt. De vuxna har långsamt vuxit in i ett mönster där de omedvetet fortsätter att passera ner sin misär i generationerna. Niilas familj har blivit stum, för de har helt enkelt slutat att prata. Niilas pappa slår sina barn för att kompensera för sorgen och ondskan i sin egen själ. Han är den enda av sin syskonskara som stannat kvar på den gudsförgätna platsen kallad Vittula - en grov hyllning till den kvinnliga fruktbarheten på finska. Vi se ofta på periferin som en grupp människor som inte riktigt är svenskar, för här i Sverige är vi ju alla en del av centrum, det är utlänningarna som inte passar in. Men i den bilden glömmer man det som denna bok beskriver, att Sverige är så stort och att inte allt finns i vårt centrum. I boken får vi se den andre ur sitt perspektiv på världen och resten av Sverige, hur det är att leva och veta att man är just som tidigare sagt - ingenting. Ingen vet ens att Pajala existerar. Och där börjar vi vår historia med Matti och Niila, och hur de upptäcker världen utanför Vittula, men framförallt om hur de upptäcker Rock n' Roll.