Nu är boken utläst. Jag lade ned den på bordet och liksom pustade ut, sådär som man gör efter ett riktigt långt och intensivt läspass när boken bara plötsligt tar slut. För att försöka bara börja med att sammanfatta den undertryckande känslostormen inom mig kan jag ju egentligen bara säga: Boken var läsvärd, jag skulle till och med snudda vid att den var bra och jag är en ganska kräsen bokläsare. Den efterlämnade en djup hunger för att veta mer - vem är denna Mikael Niemi egentligen?
Dock finns det något annat jag undrar. Vad hände med Niila? Han var på något plan den som bar berättelsen på sina späda axlar och hjälpte Matti att föra oss genom det bekanta men även så fruktansvärt obekanta svenska i Sveriges avkrokar under tidsperioden som ibland benämns som den där saker hände, och vi skulle ha brutit oss ut ur vårt 50-talsskal. Niila är en komplex karaktär på ett annat plan än huvudkaraktären, han är ett mysterium inneslutit i en barnkropp som vill ut och sprida sin själ men inte riktigt kan eller lyckas. Det är sällan Niilas tankar framförs konkret, han finns mest med i bakgrunden och färgar historien med sin djupa men dystra karaktär. Att han skulle dö vid slutet var något jag inom mig nog visste under en stor del av boken, men att vi läsare sedan inte riktigt får veta hur eller var gör mig frustrerad in i märgen. Min gissning är sorgligt nog överdos. Genom tiderna har många sköra konstnärssjälar gått under för gifter av allehanda slag, och Niila kan ha fallit i samma fälla. Hans historia var den enda som riktigt berörde mig, hans tysthet, hans stora språktalang, familj och det slutgiltiga uppbrottet med sin våldsamme fader. Lustigt nog får vi veta mer från direkt perspektiv från hans far än från honom själv. Niilas öde och verkliga tankar om livet är som den sista pusselbiten i en fantastisk och fascinerande skildring av den del av Sverige vi inte ens visste fanns.
Det känns nästan som om jag skulle ha besökt Pajala med sina karga snötäckta landskap och minus 20, sin klara älv och sin tornedalska. Det är ingen förskönande bild, men heller inget svart på vitt. Det är en plats, inget mer eller mindre, som en gång kanske var bebott av de människor som i boken står att läsas om med sina vedhuggare och bärplockare, sina arbetare och laetaeaner. Att se flera sidor av sitt eget samhälle och kunna både acceptera och försöka förstå dessa som jämbördiga med vår egen sida tror jag är viktigt för att vi ska kunna se olika sidor av andra länder och kulturer. Man måste alltid börja i sin kärna - i sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar