Dvärgen är en gammal bok i den aspekten att den kom före den våg som på den gamla trevliga hippietiden skakade liv i de feministiska idealen och orsakade bh-bränningar och krav om bättre villkor på ett mer påtagligt vis än förr. Nej, på den tid dvärgen skrevs hade vi inte ens nått 50-talet, den goda tiden för hemmafruar som bara vill ha köksapparater och vars enda önskan i livet är att laga mat åt sina män. Att dvärgen sedan ska utspela sig för några hundra år sedan är ingen egentligen ursäkt för att inte måla ut de kvinnliga karaktärerna. För det första har vi problemet med bokens rent feministiskt sett att andelen kvinnor gentemot män är för liten. I bärande roller har vi följande män: fursten, don Riccardo, mäster Bernardo, grannlandsfursten Boccarossa och hans son Giovanni. Kvinnor i bärande roller är bara tre, furstinnan, hennes dotter Angelica och furstens senare älskarinna som dör av pesten utan att ha bidragit något särdeles till historien. Det är 5/3, och då har vi inte ens räknat med dvärgen eller det faktum att kvinnorna potentiellt kan ha spelat mindre roll i historien genom att de kan ha haft mindre utrymme t.ex.
Nu vidare till Maria Nikolajevas motsatschema för en analys av karaktärerna utifrån den. Dvärgen är känslokall i hur han ser på krig och andra människors känslor. Han är blodtörstig, tystlåten och envis, för att bara nämna någon av egenskaperna han besitter. Detta kan i en ytterliggare analys kopplat till vad jag tidigare sagt om ondska kanske kunna anse ondska vara ett manligt fenomen. Hur som helst faller många av karaktärerna mycket stereotypiskt in i dessa mönster. I Angelicas och Giovannis kärleksaffär söker ha upp henne, och i sin sorg vandrar hon först runt tyst ett tag innan hon tar livet av sig istället för att ta hämnd eller dylikt som en manlig karaktär kanske skulle ha velat. Furstinnan är sensuell, sett av att hennes karaktär initiellt är lite mer än en fru (som det berättas om sexuella relationer kring) och en älskarinna. Senare blir hon en passiv kristen som lägger sig ned att lyda dvärgen, mannen och ondskan. Hennes enda egentliga "manliga" egenskap är hennes avsaknad av att vara pryd och fullkomliga likgiltighet inför sitt eget enligt dvärgen promiskiösa beteende. Fursten beskrivs också stereotypiskt, en kall och beräknande man som ägnar sig åt intelligenta samtal. En anledning till att han besitter få kvinnliga egenskaper kan vara att han porträtteras som en modig, stark och exemplarisk individ, och dessa brukar tragiskt nog alltid vara män då manliga egenskaper är högre ställda än kvinnliga. På det hela är romanen mycket könsstereotypisk med mycket könsstereotypiska egenskaper, vilket är tragiskt med tanke på bokens i övrigt mycket höga potential och tolkningsvärde.
onsdag 23 april 2014
söndag 20 april 2014
Dvärgen - Budskap och samtid
Ondska är alltid ett aktuellt tema för alla folkslag vid alla tider, även förhistoriska människor krigade och utnyttjade varandra. Det ligger på något vis i människans natur, som konstaterat vid många tillfällen. Även om detta påstående inte hålls med ligger ondska ändå nära tillhands för många. Underkuvade onda känslor är också säkerligen bekant, saker som tänks men inte sägs. Per Lagerqvist skrev dvärgen 1944 under andra världskriget och boken brändes av nazister vid bokbål. Detta på grund av att kopplingar gjordes mellan nazismen och dvärgens ondska. Det går på sitt sätt att se hur detta kan komma sig, tidsperioden var rätt och dvärgen ser sig vara en övermäktig ras från de människor han arbetar för, och förmedlar olycka och ondska bland dem som det förra inlägget om ondska illustrerar. Detta visar på sitt sätt vilken klassisk roman Dvärgen är, eftersom den går att läsa både idag och 1944 med precis lika stort läsvärde och möjlighet att applicera på situationer trots att den försätts i en renässansens Italien. Den är också mycket tolkningsbar.
Dvärgen kan vara en skadlig och rasistisk ideologi, men denne kan också vara en underställd grupp vars underkuvade ställning skapar hat och destruktiv kraft. Det var den tolkning jag gjorde, att dvärgen på grund av sin underliggande ställning och utanförskap står utanför allt, men därav ser allting klarare och låter sitt hat gro för de som ställer sig över honom. När han sedan försöker vara med i spelet på det enda sätt han kan, alltså genom att genomföra de order han ges, så straffas han för detta. Han gör vad han kan för att kämpa sig fram i den otacksamma värld han står i där han anses mindre värd och tvingas göra ohyggliga dåd för att upprätthålla sin känsla av egenvärde. Jag kan helt enkelt se dvärgen vara en representant för förtryckta grupper, romer till exempel, eller muslimer, vilka av det svenska samhället har sämre förutsättningar på grund av utseende och härkomst. Jag kan också se arbetarklassen i dvärgen, som är underställd, kuvad men slutligen försöker bryta sig fri och ändå är fast i de stora jättarnas klor. Ett annat budskap skulle också kunna vara ondskan i oss alla, att dvärgen symboliserar den mänskliga ondskan vi alla innehar. Det kan framförallt backas upp med en av hans sista dagboksanteckningar nere i källarhålan där han säger:
"Vad hjälper det att slå mig i bojor! Jag tillhör väl borgen lika mycket för det! För att riktigt visa det har de till och med smitt fast mig vid den! Jag är fastsmidd vid den, och den vid mig! Vi slipper inte ifrån varandra – min herre och jag! Är jag fängslad, så är han också fängslad!"
Det kan alltså menas att vi har alla ondska inom oss, oavsett om vi försöker låtsas om det eller inte. Oavsett tid eller person är detta giltigt. Att Dvärgen utspelar sig för flera hundra år sedan är irrelevant för dess budskap, något som gör Per Lagerqvist till en mycket skicklig författare. Han hade kunnat förlägga historien precis när som helst.
En observation jag gjorde under läsningen var också att dvärgen lägger viss vikt vid folkets sinnesstämning. Han påpekar att folket först hyllar fursten för sina krigsplaner och sin slughet när han lurar grannfursten, men att denne snart kommer att hatas för kriget när det slår över och börjar gå dåligt. Likväl finns det ett hat för dottern Angelica när hon utför skamliga handlingar tillsammans med sonen till den döda grannfursten, men att hon blir hyllad, älskad och mycket sörjd när hon väl dör. Dessa små saker förkastar dvärgen och påpekar människor förmåga att helt enkelt bara leva för tillfället och beskylla den närmast möjliga trots att de nyss hyllade denne. Delvis kan alltså historien handla om människors förmåga att alltid hitta en syndabock och kanske också hur människor uppträder falskt.
Budskapet i romanen kan tolkas så vitt och brett av alla att det inte egentligen går att säga vad det "egentligen" skulle vara. Vad Per Lagerqvist ville förmedla är heller kanske inte så viktigt, utan vilka associationer vi får av att läsa hans tidlösa verk.
Dvärgen kan vara en skadlig och rasistisk ideologi, men denne kan också vara en underställd grupp vars underkuvade ställning skapar hat och destruktiv kraft. Det var den tolkning jag gjorde, att dvärgen på grund av sin underliggande ställning och utanförskap står utanför allt, men därav ser allting klarare och låter sitt hat gro för de som ställer sig över honom. När han sedan försöker vara med i spelet på det enda sätt han kan, alltså genom att genomföra de order han ges, så straffas han för detta. Han gör vad han kan för att kämpa sig fram i den otacksamma värld han står i där han anses mindre värd och tvingas göra ohyggliga dåd för att upprätthålla sin känsla av egenvärde. Jag kan helt enkelt se dvärgen vara en representant för förtryckta grupper, romer till exempel, eller muslimer, vilka av det svenska samhället har sämre förutsättningar på grund av utseende och härkomst. Jag kan också se arbetarklassen i dvärgen, som är underställd, kuvad men slutligen försöker bryta sig fri och ändå är fast i de stora jättarnas klor. Ett annat budskap skulle också kunna vara ondskan i oss alla, att dvärgen symboliserar den mänskliga ondskan vi alla innehar. Det kan framförallt backas upp med en av hans sista dagboksanteckningar nere i källarhålan där han säger:
"Vad hjälper det att slå mig i bojor! Jag tillhör väl borgen lika mycket för det! För att riktigt visa det har de till och med smitt fast mig vid den! Jag är fastsmidd vid den, och den vid mig! Vi slipper inte ifrån varandra – min herre och jag! Är jag fängslad, så är han också fängslad!"
Det kan alltså menas att vi har alla ondska inom oss, oavsett om vi försöker låtsas om det eller inte. Oavsett tid eller person är detta giltigt. Att Dvärgen utspelar sig för flera hundra år sedan är irrelevant för dess budskap, något som gör Per Lagerqvist till en mycket skicklig författare. Han hade kunnat förlägga historien precis när som helst.
En observation jag gjorde under läsningen var också att dvärgen lägger viss vikt vid folkets sinnesstämning. Han påpekar att folket först hyllar fursten för sina krigsplaner och sin slughet när han lurar grannfursten, men att denne snart kommer att hatas för kriget när det slår över och börjar gå dåligt. Likväl finns det ett hat för dottern Angelica när hon utför skamliga handlingar tillsammans med sonen till den döda grannfursten, men att hon blir hyllad, älskad och mycket sörjd när hon väl dör. Dessa små saker förkastar dvärgen och påpekar människor förmåga att helt enkelt bara leva för tillfället och beskylla den närmast möjliga trots att de nyss hyllade denne. Delvis kan alltså historien handla om människors förmåga att alltid hitta en syndabock och kanske också hur människor uppträder falskt.
Budskapet i romanen kan tolkas så vitt och brett av alla att det inte egentligen går att säga vad det "egentligen" skulle vara. Vad Per Lagerqvist ville förmedla är heller kanske inte så viktigt, utan vilka associationer vi får av att läsa hans tidlösa verk.
Dvärgen - språk och tema
Språket i Dvärgen är mycket rakt, kort och koncist. Dvärgen krånglar inte direkt utan lägger bara fram. Men han tycker mycket om kraftuttryck och använder många utropstecken, något som skulle kunna reflektera dvärgens mer häftiga natur och generellt ilskna ton i kombination med att boken ska vara en dagbokstext vilket mycket väl kan reflektera vissa mer informella drag i den. Det är mycket ilska och värdeladdade ord, också reflekterande vem det är som är menad att ha skrivit texten. Samtidigt är språket fortfarande korrekt och det används inte slanguttryck, något som kan reflektera att det är just dvärgens dagbok vi läser, som skrev den med omsorg och också levde under renässansen. Dvärgen i sig skrevs också för många decennier sedan och på den tiden skrevs inte många slangord i böcker generellt. Det finns ingen större indelning i boken utan enbart mindre styckesindelningar mellan dagboksinläggen. Detta ger en känsla av att det är en lång sammanhängande historia som läsaren ibland får nöjet att titta in i, framförallt när det börjar bli glesare mellan inläggen och en massa ny information plötsligt strömmar över en som tidigare inte var känt.
Dvärgens tema skulle jag tveklöst först och främst säga vara ondska. Dvärgen är en förmedlare av ondska som misstycker om allt, och framförallt ser ondska och enbart ondska i allt. Han har en exceptionell förmåga att fånga egenskaper hos människor av den ondskefulla naturen med bara ett ögonkast. Historien går från ett stadie där det mesta är ganska bra och människor är lyckliga, där det känns som att dvärgen är det enda ondskefulla. Sedan blir mer och mer förtärt av ondska, olycka och misär som uppstått ur detta. Först och främst går landet ut i krig, de bränner och härjar. Fred uppstår, men fursten meddelar dvärgen att denne ska hälla upp gift åt ledaren för grannlandet, vilket åter kastar landet in i krig och förödelse. På sitt sätt är dvärgen förmedlaren av ondska och vad som skall komma, genom att det är han som slutligen faktiskt förgiftar grannfursten. Han förgiftar också furstinnans älskare, vilket kastar furstinnan in i en blind sorg som slutligen fördärvar henne. Det kan ses som att ondskan (dvärgen) kan sprida sig oväntat och förödande från den plats man först ville att den skulle inneha. Fursten hade inte alls väntat sig dvärgens handling av att förgifta älskaren don Riccardo, men på grund av hans befallning att förgifta grannfursten dör också älskaren och därefter hans egen fru. På sitt sätt kan det sägas att hans ondska förmedlad genom dvärgen dödade hans egen fru. På grund av att älskaren dör blir furstinnan mycket olycklig och sitter bara inne på sitt rum utan mat, hon ber till Gud. Dvärgen säger åt henne att hennes böner inte får åhöran på grund av hennes synd, och han, förmedlaren av ondska, blir det nya målet för hennes dyrkan. Han piskar henne därefter och hon dör snart. Det går att dra paralellen till att han på sitt sätt dödade henne genom sina tidigare handlingar. Staden hamnar i svält och sjukdomar sprider sig, många dör. Dvärgen är inte ens orolig för att smittas, lustigt nog. Mot slutet kastas dvärgen i fängelsehåla för brotten han begått mot furstinnan. Fursten sägs också enligt dvärgen tiden innan fängslandet undvika honom, nästan vara rädd för honom. Det kan ses som att han, ondskan, fängslas när fursten ser roten till problemet. Dock är dvärgen säker på att komma ut, som han uttrycker det så kommer de inte att klara sig utan sin dvärg länge. Detta kan också kopplas till ondska, människor kan försöka kedja fast ondska och göra sitt bästa för att bli kvitt det, men till slut kommer det att komma tillbaka. Dvärgen säger också att han är en del av slottet nu, om han är fastkedjad är också fursten det. Detta kan antyda att han är en del av fursten snarare än en egen individ. Dvärgen kan vara en del av furstens personlighet som denne försöker utestänga, en ondskefull del.
Ett annat tema som kan anas är utanförskap. Dvärgen påpekar hur han kan se så många fler saker än andra människor däruppe. Hela tiden påpekas skillnaderna mellan dvärgen och andra människor, redan de första meningarna är en utseendebeskrivning. Dvärgen är dessutom inte bara som alla andra genom att han är dvärg, utan också för att han ser sig själv som direkt övermäktig andra genom att han förstår mer. De få andra dvärgar vi stöter på i historien blir inte heller likställda dvärgen, utan hånade, dräpta eller dylikt. I dagboken säger sig dvärgen inte vara ledsen över denna position utan säger sig tvärtom vara glad över friden och lugnet. Alla händelseförlopp som inträffar skildras genom dvärgens perspektiv där han aldrig är med i situationerna utan betraktar dem på avstånd, som den utstötta karaktär han är. Utomhus hånas han på stan, något som återigen dock inte bekommer honom. Om han nu talar sanning det vill säga, en subjektiv skildring kan innehålla lögner från berättarens perspektiv. Men antas att han talar sanning så njöt han av utanförskapet till en viss grad, lugn och ro och en visshet av att veta bäst.
På grund av dagboksformatet finns det inte den typ av stilistiska medel som skulle kunna finnas i texter utformade för att vara estetiskt tilltalande. Varken rytm eller uppdelning är riktigt funktionella att tänkas på med dagboksformatet. Vissa beskrivande ordalag finns såklart, men det är inte textens skönhet som står i fokus utan den otvungna berättande tonen.
Dvärgens tema skulle jag tveklöst först och främst säga vara ondska. Dvärgen är en förmedlare av ondska som misstycker om allt, och framförallt ser ondska och enbart ondska i allt. Han har en exceptionell förmåga att fånga egenskaper hos människor av den ondskefulla naturen med bara ett ögonkast. Historien går från ett stadie där det mesta är ganska bra och människor är lyckliga, där det känns som att dvärgen är det enda ondskefulla. Sedan blir mer och mer förtärt av ondska, olycka och misär som uppstått ur detta. Först och främst går landet ut i krig, de bränner och härjar. Fred uppstår, men fursten meddelar dvärgen att denne ska hälla upp gift åt ledaren för grannlandet, vilket åter kastar landet in i krig och förödelse. På sitt sätt är dvärgen förmedlaren av ondska och vad som skall komma, genom att det är han som slutligen faktiskt förgiftar grannfursten. Han förgiftar också furstinnans älskare, vilket kastar furstinnan in i en blind sorg som slutligen fördärvar henne. Det kan ses som att ondskan (dvärgen) kan sprida sig oväntat och förödande från den plats man först ville att den skulle inneha. Fursten hade inte alls väntat sig dvärgens handling av att förgifta älskaren don Riccardo, men på grund av hans befallning att förgifta grannfursten dör också älskaren och därefter hans egen fru. På sitt sätt kan det sägas att hans ondska förmedlad genom dvärgen dödade hans egen fru. På grund av att älskaren dör blir furstinnan mycket olycklig och sitter bara inne på sitt rum utan mat, hon ber till Gud. Dvärgen säger åt henne att hennes böner inte får åhöran på grund av hennes synd, och han, förmedlaren av ondska, blir det nya målet för hennes dyrkan. Han piskar henne därefter och hon dör snart. Det går att dra paralellen till att han på sitt sätt dödade henne genom sina tidigare handlingar. Staden hamnar i svält och sjukdomar sprider sig, många dör. Dvärgen är inte ens orolig för att smittas, lustigt nog. Mot slutet kastas dvärgen i fängelsehåla för brotten han begått mot furstinnan. Fursten sägs också enligt dvärgen tiden innan fängslandet undvika honom, nästan vara rädd för honom. Det kan ses som att han, ondskan, fängslas när fursten ser roten till problemet. Dock är dvärgen säker på att komma ut, som han uttrycker det så kommer de inte att klara sig utan sin dvärg länge. Detta kan också kopplas till ondska, människor kan försöka kedja fast ondska och göra sitt bästa för att bli kvitt det, men till slut kommer det att komma tillbaka. Dvärgen säger också att han är en del av slottet nu, om han är fastkedjad är också fursten det. Detta kan antyda att han är en del av fursten snarare än en egen individ. Dvärgen kan vara en del av furstens personlighet som denne försöker utestänga, en ondskefull del.
Ett annat tema som kan anas är utanförskap. Dvärgen påpekar hur han kan se så många fler saker än andra människor däruppe. Hela tiden påpekas skillnaderna mellan dvärgen och andra människor, redan de första meningarna är en utseendebeskrivning. Dvärgen är dessutom inte bara som alla andra genom att han är dvärg, utan också för att han ser sig själv som direkt övermäktig andra genom att han förstår mer. De få andra dvärgar vi stöter på i historien blir inte heller likställda dvärgen, utan hånade, dräpta eller dylikt. I dagboken säger sig dvärgen inte vara ledsen över denna position utan säger sig tvärtom vara glad över friden och lugnet. Alla händelseförlopp som inträffar skildras genom dvärgens perspektiv där han aldrig är med i situationerna utan betraktar dem på avstånd, som den utstötta karaktär han är. Utomhus hånas han på stan, något som återigen dock inte bekommer honom. Om han nu talar sanning det vill säga, en subjektiv skildring kan innehålla lögner från berättarens perspektiv. Men antas att han talar sanning så njöt han av utanförskapet till en viss grad, lugn och ro och en visshet av att veta bäst.
På grund av dagboksformatet finns det inte den typ av stilistiska medel som skulle kunna finnas i texter utformade för att vara estetiskt tilltalande. Varken rytm eller uppdelning är riktigt funktionella att tänkas på med dagboksformatet. Vissa beskrivande ordalag finns såklart, men det är inte textens skönhet som står i fokus utan den otvungna berättande tonen.
Dvärgen - de första intrycken
Det första intrycket jag fick av att läsa Dvärgen av Per Lagerqvist var nattsvart humor. Vi har protagonisten, Dvärgen, som berättar om hur denna dräpt den andre dvärgen på slottet så nu är han ensam kvar. Det görs ingen stor sak av detta. Genast sätter det sig en tanke om ungefärligt vilken tid det rör sig om, och det gäller inte bara absurditeten i att dräpa någon konsekvenslöst. Det finns hov, slott, svärd och rustningar vilka allihopa är ting som försätter oss antingen tillbaka till medeltiden/renässansen eller till en filminspelning av någon av dem. Det senare kan dock väljas bort när historien är som en dagbokstext ur dvärgens liv. Att det är en dagbok berättas också senare, det vi får läsa i Dvärgen är nämligen dagboksanteckningarna ur hovdvärgens liv. Dvärgen berättar plumpt och sakligt, han förargar sig på allt och finner egentligen bara sig själv vara av godtycklig karaktär. Han stör sig på saker hos alla människor han möter. Den enda karaktär han verkar ha någon form av aktning för är den furste han tjänar, och detta enbart på grund av dennes falskhet, förklarar han.
Vi får snart karaktärerna presenterade för oss - vi har såklart dvärgen, en typisk dvärg som anser dvärgar vara av annan ras än människor, en lite högre stående och mer förstående ras. Han säger till exempel att: "vi dvärgar härstammar från en ras som är äldre än den som nu befolkar världen och att vi därför är gamla redan när vi föds.", och fortsätter med att säga att dvärgar aldrig är barn och att det därför är beklagligt att dessa ständigt får leka med barn eftersom de är små. Han själv tvingas leka med furstens dotter, varvid han dödar hennes katt så att hon blir helt nedslagen och han nöjd inte längre behöver vakta henne. Fursten är en falsk man som köpt dvärgen som barn, något dvärgen inte alls missunnar honom lustigt nog. Fursten har också en fru, som dvärgen stör sig omåttligt på. Hon har älskare utöver fursten vilka dvärgen hjälper till med genom att leverera brev. Han hatar henne och hennes älskare, men ändå hjälper han henne. Han säger själv att furstinnan litar på honom och att han aldrig skulle förråda henne, även under tortyr. Han säger även att han inte vet varför, något som kan antyda någon form av kärlek till henne potentiellt. Man kan ju hata den man älskar. Fursten och furstinnan har också en dotter, som dvärgen som redan nämnt leker med som barn och vars katt han dödar. Dvärgen säger vid upprepade tillfällen att man ser mycket nere på marken och lägger ständigt märke till saker som han förargar sig på att ingen annan märker. Angående dottern Angelica säger han att man ju inte kan anta att fursten är hennes fader, såsom furstinnan ränner runt bland andra män. Till hovet anländer också en märklig man som dvärgen ägnar sömnlösa nätter åt att irritera sig på. Han är en konstnär och uppfinnare som pratar med fursten om filosofiska saker.
Efter att dvärgen förklarat sin historia på slottet kommer vi till den yttre konflikten av ett pågående krig med grannlandet som åter ska blossa upp. Fälttåg dras genast ut i och Dvärgen som älskar strid och blod triumferar och lyckas få tillåtelse från fursten att följa med. Folket älskar fursten och han hyllas på gatorna av staden. Men snart väl ute i fält vänder lyckan och dvärgen blir inte det enda onda i historien.
Vi får snart karaktärerna presenterade för oss - vi har såklart dvärgen, en typisk dvärg som anser dvärgar vara av annan ras än människor, en lite högre stående och mer förstående ras. Han säger till exempel att: "vi dvärgar härstammar från en ras som är äldre än den som nu befolkar världen och att vi därför är gamla redan när vi föds.", och fortsätter med att säga att dvärgar aldrig är barn och att det därför är beklagligt att dessa ständigt får leka med barn eftersom de är små. Han själv tvingas leka med furstens dotter, varvid han dödar hennes katt så att hon blir helt nedslagen och han nöjd inte längre behöver vakta henne. Fursten är en falsk man som köpt dvärgen som barn, något dvärgen inte alls missunnar honom lustigt nog. Fursten har också en fru, som dvärgen stör sig omåttligt på. Hon har älskare utöver fursten vilka dvärgen hjälper till med genom att leverera brev. Han hatar henne och hennes älskare, men ändå hjälper han henne. Han säger själv att furstinnan litar på honom och att han aldrig skulle förråda henne, även under tortyr. Han säger även att han inte vet varför, något som kan antyda någon form av kärlek till henne potentiellt. Man kan ju hata den man älskar. Fursten och furstinnan har också en dotter, som dvärgen som redan nämnt leker med som barn och vars katt han dödar. Dvärgen säger vid upprepade tillfällen att man ser mycket nere på marken och lägger ständigt märke till saker som han förargar sig på att ingen annan märker. Angående dottern Angelica säger han att man ju inte kan anta att fursten är hennes fader, såsom furstinnan ränner runt bland andra män. Till hovet anländer också en märklig man som dvärgen ägnar sömnlösa nätter åt att irritera sig på. Han är en konstnär och uppfinnare som pratar med fursten om filosofiska saker.
Efter att dvärgen förklarat sin historia på slottet kommer vi till den yttre konflikten av ett pågående krig med grannlandet som åter ska blossa upp. Fälttåg dras genast ut i och Dvärgen som älskar strid och blod triumferar och lyckas få tillåtelse från fursten att följa med. Folket älskar fursten och han hyllas på gatorna av staden. Men snart väl ute i fält vänder lyckan och dvärgen blir inte det enda onda i historien.
torsdag 2 maj 2013
Émile - Jean-Jacques Rousseau och Anna Maria Lenngren
Jean-Jacques Rousseau
1. Texten handlade om hur de frodiga, goda och kloka välskapta männen ska handskas med de mer olyckligt lottade varelserna som är då mer slöa och måste behandlas slavlikt för att de ska veta sin plats eller kvinnorna och hur man ska handskas med dem för att de inte ska missbruka sina egenskaper och dra båda parter i fördärvet.
2. Författaren har en drivande tes. Den gäller att de finns 2 olika typer av män, bönderna och vildarna, och att män som lärs av sina föräldrar att inte tänka och lyda kommer att bli tölpar som inte reflekterar över tillvaron emedan de som tillåts själva söka lösningar på problem och inte uppfostras i samma utsträckning kommer att nå en högre manlig upplysning och vishet. Författaren är av åsikten att män besitter bättre egenskaper än kvinnor och står i rätten att förhindra kvinnors framfart och upptåg. Det går att se att denna åsikten är en tes i sig, att män är bättre än kvinnor även de tölpaktiga och bondelika.
3. Argumenten för att en del ska få mindre frihet än andra är ofta gällande olika människors egenskaper. Kvinnofolk har egenskaper som måste tyglas för deras egen del. De bör finna sig i att bli dominerade och styrda samt orättvist behandlade då detta är för deras eget bästa. Deras egenskaper kan dra ned både man och kvinna i fördärvet och då krävs en stark god man att ta hand om situationen.
4. Hans åsikter gör mig upprörd, främst på grund av kvinnosynen som är högst inskränkt och helt felaktig. I hans första text pratar han om hur uppfostran mycket formar människan, vilket är en åsikt jag till viss del kan stå bakom. Att barn sedan borde låtas springa fritt är å andra sidan något jag kanske personligen inte helt håller med om. Jag tror att barn behöver vuxnas kunskap och hjälp under sina första levnadsår mer än någonsin.
Anna Maria Lenngren
1. Dikten handlar om olika råd hon skulle ge till sin dotter inför framtiden om hon hade någon, vilka råd hon skulle ge som moder, medmänniska och kanske framförallt kvinna.
2. Tesen ligger i att kvinnor ska underställa sig män, men det finns också budskap om att kunskap om världen är värdefullt och att det är värdefullt att observera och vara en människokännare. Genom sina teser ger hon sin tänkta dotter råden att läsa om hon känner det givande, men helst inte då kvinnor ödslar tid från hemmet på dessa manliga sysslor. Om hon läser ska hon inte skryta med det. Hon ska inte läsa om nyheter heller. Om hennes man är henne icke värdig ska hon inte bry sig om detta utan bita ihop förtreten.
3. Det är sorgligt att dessa kvinnoföraktande ord kommer ur munnen på en kvinna. Min gissning (vilket gör mig ledsen) är att Lenngren inte bara skolats i en mansdominerad skolning med mansperspektiv utan också som alla andra kvinnor vid den här tiden levt så länge i ett patriarkat som tvingat ned dem till den punkt då de tror att de inte längre är något värda och naturligt antar sig vara sämre. Lenngren är en lärd kvinna som råder sin dotter att se till människor och läsa om hon finner det givande, att se till världen och dra nytta av den. Dock finner hon inte kvinnan enligt samhället i samma grad kapabel till manssysslor eller mansnöjen. Hon är formad av en dåtid och dess ideal som i sin tur format individerna i det bortom det sunda förnuftet. Detta är något hon bitterst drar några skämt om, och det gör mig ledsen att se hur situationen var.
1. Texten handlade om hur de frodiga, goda och kloka välskapta männen ska handskas med de mer olyckligt lottade varelserna som är då mer slöa och måste behandlas slavlikt för att de ska veta sin plats eller kvinnorna och hur man ska handskas med dem för att de inte ska missbruka sina egenskaper och dra båda parter i fördärvet.
2. Författaren har en drivande tes. Den gäller att de finns 2 olika typer av män, bönderna och vildarna, och att män som lärs av sina föräldrar att inte tänka och lyda kommer att bli tölpar som inte reflekterar över tillvaron emedan de som tillåts själva söka lösningar på problem och inte uppfostras i samma utsträckning kommer att nå en högre manlig upplysning och vishet. Författaren är av åsikten att män besitter bättre egenskaper än kvinnor och står i rätten att förhindra kvinnors framfart och upptåg. Det går att se att denna åsikten är en tes i sig, att män är bättre än kvinnor även de tölpaktiga och bondelika.
3. Argumenten för att en del ska få mindre frihet än andra är ofta gällande olika människors egenskaper. Kvinnofolk har egenskaper som måste tyglas för deras egen del. De bör finna sig i att bli dominerade och styrda samt orättvist behandlade då detta är för deras eget bästa. Deras egenskaper kan dra ned både man och kvinna i fördärvet och då krävs en stark god man att ta hand om situationen.
4. Hans åsikter gör mig upprörd, främst på grund av kvinnosynen som är högst inskränkt och helt felaktig. I hans första text pratar han om hur uppfostran mycket formar människan, vilket är en åsikt jag till viss del kan stå bakom. Att barn sedan borde låtas springa fritt är å andra sidan något jag kanske personligen inte helt håller med om. Jag tror att barn behöver vuxnas kunskap och hjälp under sina första levnadsår mer än någonsin.
Anna Maria Lenngren
1. Dikten handlar om olika råd hon skulle ge till sin dotter inför framtiden om hon hade någon, vilka råd hon skulle ge som moder, medmänniska och kanske framförallt kvinna.
2. Tesen ligger i att kvinnor ska underställa sig män, men det finns också budskap om att kunskap om världen är värdefullt och att det är värdefullt att observera och vara en människokännare. Genom sina teser ger hon sin tänkta dotter råden att läsa om hon känner det givande, men helst inte då kvinnor ödslar tid från hemmet på dessa manliga sysslor. Om hon läser ska hon inte skryta med det. Hon ska inte läsa om nyheter heller. Om hennes man är henne icke värdig ska hon inte bry sig om detta utan bita ihop förtreten.
3. Det är sorgligt att dessa kvinnoföraktande ord kommer ur munnen på en kvinna. Min gissning (vilket gör mig ledsen) är att Lenngren inte bara skolats i en mansdominerad skolning med mansperspektiv utan också som alla andra kvinnor vid den här tiden levt så länge i ett patriarkat som tvingat ned dem till den punkt då de tror att de inte längre är något värda och naturligt antar sig vara sämre. Lenngren är en lärd kvinna som råder sin dotter att se till människor och läsa om hon finner det givande, att se till världen och dra nytta av den. Dock finner hon inte kvinnan enligt samhället i samma grad kapabel till manssysslor eller mansnöjen. Hon är formad av en dåtid och dess ideal som i sin tur format individerna i det bortom det sunda förnuftet. Detta är något hon bitterst drar några skämt om, och det gör mig ledsen att se hur situationen var.
lördag 6 april 2013
Blyertsteckningsdag
onsdag 30 januari 2013
Gåtan
Vi har läst en kort novell kallad gåtan, en historia om en ung kvinna av okänd härkomst som blir inlåst av sin fader. Vi får veta genom ett antal mycket välutvecklade metaforer hur hon känner sig instängd och hämmad, hur hennes fader som stänger in henne vill gifta bort henne till varje pris, till och med till priset av hennes fria vilja. Hon berättar stapplande om hur hon ser sina fria vänner ute på gatan vandra utomhus och vifta med händerna. De är fria.
Vi diskuterade länge de olika delarna, bland annat ett mangoträd som passeras samt ett uttryck; "bon garcon". Det indikerar att de är i ett franktalande land, troligen i nordafrika eller frankrike, men de har mangoträd, som de har i Asien. Efter en wikipediasökning är det möjligt att det handlar om nya Zeeland.
Mot slutet berättar hon att hon är gravid, och att hennes pappa kommer att slå henne om han inte redan tidigare brukar göra det. Men hon kommer fram till en slutsats - hon ska bli fri.
Det var en fin berättelse. Jag fann den intressant ur ett metafoiskt perspektiv, men fann att den tidvis flummade iväg och det blev lire för svårtolkat, eller misstolkningsbart. Även om den fria tolkningen självklart är positivt vid många tillfällen.
Vi diskuterade länge de olika delarna, bland annat ett mangoträd som passeras samt ett uttryck; "bon garcon". Det indikerar att de är i ett franktalande land, troligen i nordafrika eller frankrike, men de har mangoträd, som de har i Asien. Efter en wikipediasökning är det möjligt att det handlar om nya Zeeland.
Mot slutet berättar hon att hon är gravid, och att hennes pappa kommer att slå henne om han inte redan tidigare brukar göra det. Men hon kommer fram till en slutsats - hon ska bli fri.
Det var en fin berättelse. Jag fann den intressant ur ett metafoiskt perspektiv, men fann att den tidvis flummade iväg och det blev lire för svårtolkat, eller misstolkningsbart. Även om den fria tolkningen självklart är positivt vid många tillfällen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)