Språket i Dvärgen är mycket rakt, kort och koncist. Dvärgen krånglar inte direkt utan lägger bara fram. Men han tycker mycket om kraftuttryck och använder många utropstecken, något som skulle kunna reflektera dvärgens mer häftiga natur och generellt ilskna ton i kombination med att boken ska vara en dagbokstext vilket mycket väl kan reflektera vissa mer informella drag i den. Det är mycket ilska och värdeladdade ord, också reflekterande vem det är som är menad att ha skrivit texten. Samtidigt är språket fortfarande korrekt och det används inte slanguttryck, något som kan reflektera att det är just dvärgens dagbok vi läser, som skrev den med omsorg och också levde under renässansen. Dvärgen i sig skrevs också för många decennier sedan och på den tiden skrevs inte många slangord i böcker generellt. Det finns ingen större indelning i boken utan enbart mindre styckesindelningar mellan dagboksinläggen. Detta ger en känsla av att det är en lång sammanhängande historia som läsaren ibland får nöjet att titta in i, framförallt när det börjar bli glesare mellan inläggen och en massa ny information plötsligt strömmar över en som tidigare inte var känt.
Dvärgens tema skulle jag tveklöst först och främst säga vara ondska. Dvärgen är en förmedlare av ondska som misstycker om allt, och framförallt ser ondska och enbart ondska i allt. Han har en exceptionell förmåga att fånga egenskaper hos människor av den ondskefulla naturen med bara ett ögonkast. Historien går från ett stadie där det mesta är ganska bra och människor är lyckliga, där det känns som att dvärgen är det enda ondskefulla. Sedan blir mer och mer förtärt av ondska, olycka och misär som uppstått ur detta. Först och främst går landet ut i krig, de bränner och härjar. Fred uppstår, men fursten meddelar dvärgen att denne ska hälla upp gift åt ledaren för grannlandet, vilket åter kastar landet in i krig och förödelse. På sitt sätt är dvärgen förmedlaren av ondska och vad som skall komma, genom att det är han som slutligen faktiskt förgiftar grannfursten. Han förgiftar också furstinnans älskare, vilket kastar furstinnan in i en blind sorg som slutligen fördärvar henne. Det kan ses som att ondskan (dvärgen) kan sprida sig oväntat och förödande från den plats man först ville att den skulle inneha. Fursten hade inte alls väntat sig dvärgens handling av att förgifta älskaren don Riccardo, men på grund av hans befallning att förgifta grannfursten dör också älskaren och därefter hans egen fru. På sitt sätt kan det sägas att hans ondska förmedlad genom dvärgen dödade hans egen fru. På grund av att älskaren dör blir furstinnan mycket olycklig och sitter bara inne på sitt rum utan mat, hon ber till Gud. Dvärgen säger åt henne att hennes böner inte får åhöran på grund av hennes synd, och han, förmedlaren av ondska, blir det nya målet för hennes dyrkan. Han piskar henne därefter och hon dör snart. Det går att dra paralellen till att han på sitt sätt dödade henne genom sina tidigare handlingar. Staden hamnar i svält och sjukdomar sprider sig, många dör. Dvärgen är inte ens orolig för att smittas, lustigt nog. Mot slutet kastas dvärgen i fängelsehåla för brotten han begått mot furstinnan. Fursten sägs också enligt dvärgen tiden innan fängslandet undvika honom, nästan vara rädd för honom. Det kan ses som att han, ondskan, fängslas när fursten ser roten till problemet. Dock är dvärgen säker på att komma ut, som han uttrycker det så kommer de inte att klara sig utan sin dvärg länge. Detta kan också kopplas till ondska, människor kan försöka kedja fast ondska och göra sitt bästa för att bli kvitt det, men till slut kommer det att komma tillbaka. Dvärgen säger också att han är en del av slottet nu, om han är fastkedjad är också fursten det. Detta kan antyda att han är en del av fursten snarare än en egen individ. Dvärgen kan vara en del av furstens personlighet som denne försöker utestänga, en ondskefull del.
Ett annat tema som kan anas är utanförskap. Dvärgen påpekar hur han kan se så många fler saker än andra människor däruppe. Hela tiden påpekas skillnaderna mellan dvärgen och andra människor, redan de första meningarna är en utseendebeskrivning. Dvärgen är dessutom inte bara som alla andra genom att han är dvärg, utan också för att han ser sig själv som direkt övermäktig andra genom att han förstår mer. De få andra dvärgar vi stöter på i historien blir inte heller likställda dvärgen, utan hånade, dräpta eller dylikt. I dagboken säger sig dvärgen inte vara ledsen över denna position utan säger sig tvärtom vara glad över friden och lugnet. Alla händelseförlopp som inträffar skildras genom dvärgens perspektiv där han aldrig är med i situationerna utan betraktar dem på avstånd, som den utstötta karaktär han är. Utomhus hånas han på stan, något som återigen dock inte bekommer honom. Om han nu talar sanning det vill säga, en subjektiv skildring kan innehålla lögner från berättarens perspektiv. Men antas att han talar sanning så njöt han av utanförskapet till en viss grad, lugn och ro och en visshet av att veta bäst.
På grund av dagboksformatet finns det inte den typ av stilistiska medel som skulle kunna finnas i texter utformade för att vara estetiskt tilltalande. Varken rytm eller uppdelning är riktigt funktionella att tänkas på med dagboksformatet. Vissa beskrivande ordalag finns såklart, men det är inte textens skönhet som står i fokus utan den otvungna berättande tonen.
söndag 20 april 2014
Dvärgen - de första intrycken
Det första intrycket jag fick av att läsa Dvärgen av Per Lagerqvist var nattsvart humor. Vi har protagonisten, Dvärgen, som berättar om hur denna dräpt den andre dvärgen på slottet så nu är han ensam kvar. Det görs ingen stor sak av detta. Genast sätter det sig en tanke om ungefärligt vilken tid det rör sig om, och det gäller inte bara absurditeten i att dräpa någon konsekvenslöst. Det finns hov, slott, svärd och rustningar vilka allihopa är ting som försätter oss antingen tillbaka till medeltiden/renässansen eller till en filminspelning av någon av dem. Det senare kan dock väljas bort när historien är som en dagbokstext ur dvärgens liv. Att det är en dagbok berättas också senare, det vi får läsa i Dvärgen är nämligen dagboksanteckningarna ur hovdvärgens liv. Dvärgen berättar plumpt och sakligt, han förargar sig på allt och finner egentligen bara sig själv vara av godtycklig karaktär. Han stör sig på saker hos alla människor han möter. Den enda karaktär han verkar ha någon form av aktning för är den furste han tjänar, och detta enbart på grund av dennes falskhet, förklarar han.
Vi får snart karaktärerna presenterade för oss - vi har såklart dvärgen, en typisk dvärg som anser dvärgar vara av annan ras än människor, en lite högre stående och mer förstående ras. Han säger till exempel att: "vi dvärgar härstammar från en ras som är äldre än den som nu befolkar världen och att vi därför är gamla redan när vi föds.", och fortsätter med att säga att dvärgar aldrig är barn och att det därför är beklagligt att dessa ständigt får leka med barn eftersom de är små. Han själv tvingas leka med furstens dotter, varvid han dödar hennes katt så att hon blir helt nedslagen och han nöjd inte längre behöver vakta henne. Fursten är en falsk man som köpt dvärgen som barn, något dvärgen inte alls missunnar honom lustigt nog. Fursten har också en fru, som dvärgen stör sig omåttligt på. Hon har älskare utöver fursten vilka dvärgen hjälper till med genom att leverera brev. Han hatar henne och hennes älskare, men ändå hjälper han henne. Han säger själv att furstinnan litar på honom och att han aldrig skulle förråda henne, även under tortyr. Han säger även att han inte vet varför, något som kan antyda någon form av kärlek till henne potentiellt. Man kan ju hata den man älskar. Fursten och furstinnan har också en dotter, som dvärgen som redan nämnt leker med som barn och vars katt han dödar. Dvärgen säger vid upprepade tillfällen att man ser mycket nere på marken och lägger ständigt märke till saker som han förargar sig på att ingen annan märker. Angående dottern Angelica säger han att man ju inte kan anta att fursten är hennes fader, såsom furstinnan ränner runt bland andra män. Till hovet anländer också en märklig man som dvärgen ägnar sömnlösa nätter åt att irritera sig på. Han är en konstnär och uppfinnare som pratar med fursten om filosofiska saker.
Efter att dvärgen förklarat sin historia på slottet kommer vi till den yttre konflikten av ett pågående krig med grannlandet som åter ska blossa upp. Fälttåg dras genast ut i och Dvärgen som älskar strid och blod triumferar och lyckas få tillåtelse från fursten att följa med. Folket älskar fursten och han hyllas på gatorna av staden. Men snart väl ute i fält vänder lyckan och dvärgen blir inte det enda onda i historien.
Vi får snart karaktärerna presenterade för oss - vi har såklart dvärgen, en typisk dvärg som anser dvärgar vara av annan ras än människor, en lite högre stående och mer förstående ras. Han säger till exempel att: "vi dvärgar härstammar från en ras som är äldre än den som nu befolkar världen och att vi därför är gamla redan när vi föds.", och fortsätter med att säga att dvärgar aldrig är barn och att det därför är beklagligt att dessa ständigt får leka med barn eftersom de är små. Han själv tvingas leka med furstens dotter, varvid han dödar hennes katt så att hon blir helt nedslagen och han nöjd inte längre behöver vakta henne. Fursten är en falsk man som köpt dvärgen som barn, något dvärgen inte alls missunnar honom lustigt nog. Fursten har också en fru, som dvärgen stör sig omåttligt på. Hon har älskare utöver fursten vilka dvärgen hjälper till med genom att leverera brev. Han hatar henne och hennes älskare, men ändå hjälper han henne. Han säger själv att furstinnan litar på honom och att han aldrig skulle förråda henne, även under tortyr. Han säger även att han inte vet varför, något som kan antyda någon form av kärlek till henne potentiellt. Man kan ju hata den man älskar. Fursten och furstinnan har också en dotter, som dvärgen som redan nämnt leker med som barn och vars katt han dödar. Dvärgen säger vid upprepade tillfällen att man ser mycket nere på marken och lägger ständigt märke till saker som han förargar sig på att ingen annan märker. Angående dottern Angelica säger han att man ju inte kan anta att fursten är hennes fader, såsom furstinnan ränner runt bland andra män. Till hovet anländer också en märklig man som dvärgen ägnar sömnlösa nätter åt att irritera sig på. Han är en konstnär och uppfinnare som pratar med fursten om filosofiska saker.
Efter att dvärgen förklarat sin historia på slottet kommer vi till den yttre konflikten av ett pågående krig med grannlandet som åter ska blossa upp. Fälttåg dras genast ut i och Dvärgen som älskar strid och blod triumferar och lyckas få tillåtelse från fursten att följa med. Folket älskar fursten och han hyllas på gatorna av staden. Men snart väl ute i fält vänder lyckan och dvärgen blir inte det enda onda i historien.
torsdag 2 maj 2013
Émile - Jean-Jacques Rousseau och Anna Maria Lenngren
Jean-Jacques Rousseau
1. Texten handlade om hur de frodiga, goda och kloka välskapta männen ska handskas med de mer olyckligt lottade varelserna som är då mer slöa och måste behandlas slavlikt för att de ska veta sin plats eller kvinnorna och hur man ska handskas med dem för att de inte ska missbruka sina egenskaper och dra båda parter i fördärvet.
2. Författaren har en drivande tes. Den gäller att de finns 2 olika typer av män, bönderna och vildarna, och att män som lärs av sina föräldrar att inte tänka och lyda kommer att bli tölpar som inte reflekterar över tillvaron emedan de som tillåts själva söka lösningar på problem och inte uppfostras i samma utsträckning kommer att nå en högre manlig upplysning och vishet. Författaren är av åsikten att män besitter bättre egenskaper än kvinnor och står i rätten att förhindra kvinnors framfart och upptåg. Det går att se att denna åsikten är en tes i sig, att män är bättre än kvinnor även de tölpaktiga och bondelika.
3. Argumenten för att en del ska få mindre frihet än andra är ofta gällande olika människors egenskaper. Kvinnofolk har egenskaper som måste tyglas för deras egen del. De bör finna sig i att bli dominerade och styrda samt orättvist behandlade då detta är för deras eget bästa. Deras egenskaper kan dra ned både man och kvinna i fördärvet och då krävs en stark god man att ta hand om situationen.
4. Hans åsikter gör mig upprörd, främst på grund av kvinnosynen som är högst inskränkt och helt felaktig. I hans första text pratar han om hur uppfostran mycket formar människan, vilket är en åsikt jag till viss del kan stå bakom. Att barn sedan borde låtas springa fritt är å andra sidan något jag kanske personligen inte helt håller med om. Jag tror att barn behöver vuxnas kunskap och hjälp under sina första levnadsår mer än någonsin.
Anna Maria Lenngren
1. Dikten handlar om olika råd hon skulle ge till sin dotter inför framtiden om hon hade någon, vilka råd hon skulle ge som moder, medmänniska och kanske framförallt kvinna.
2. Tesen ligger i att kvinnor ska underställa sig män, men det finns också budskap om att kunskap om världen är värdefullt och att det är värdefullt att observera och vara en människokännare. Genom sina teser ger hon sin tänkta dotter råden att läsa om hon känner det givande, men helst inte då kvinnor ödslar tid från hemmet på dessa manliga sysslor. Om hon läser ska hon inte skryta med det. Hon ska inte läsa om nyheter heller. Om hennes man är henne icke värdig ska hon inte bry sig om detta utan bita ihop förtreten.
3. Det är sorgligt att dessa kvinnoföraktande ord kommer ur munnen på en kvinna. Min gissning (vilket gör mig ledsen) är att Lenngren inte bara skolats i en mansdominerad skolning med mansperspektiv utan också som alla andra kvinnor vid den här tiden levt så länge i ett patriarkat som tvingat ned dem till den punkt då de tror att de inte längre är något värda och naturligt antar sig vara sämre. Lenngren är en lärd kvinna som råder sin dotter att se till människor och läsa om hon finner det givande, att se till världen och dra nytta av den. Dock finner hon inte kvinnan enligt samhället i samma grad kapabel till manssysslor eller mansnöjen. Hon är formad av en dåtid och dess ideal som i sin tur format individerna i det bortom det sunda förnuftet. Detta är något hon bitterst drar några skämt om, och det gör mig ledsen att se hur situationen var.
1. Texten handlade om hur de frodiga, goda och kloka välskapta männen ska handskas med de mer olyckligt lottade varelserna som är då mer slöa och måste behandlas slavlikt för att de ska veta sin plats eller kvinnorna och hur man ska handskas med dem för att de inte ska missbruka sina egenskaper och dra båda parter i fördärvet.
2. Författaren har en drivande tes. Den gäller att de finns 2 olika typer av män, bönderna och vildarna, och att män som lärs av sina föräldrar att inte tänka och lyda kommer att bli tölpar som inte reflekterar över tillvaron emedan de som tillåts själva söka lösningar på problem och inte uppfostras i samma utsträckning kommer att nå en högre manlig upplysning och vishet. Författaren är av åsikten att män besitter bättre egenskaper än kvinnor och står i rätten att förhindra kvinnors framfart och upptåg. Det går att se att denna åsikten är en tes i sig, att män är bättre än kvinnor även de tölpaktiga och bondelika.
3. Argumenten för att en del ska få mindre frihet än andra är ofta gällande olika människors egenskaper. Kvinnofolk har egenskaper som måste tyglas för deras egen del. De bör finna sig i att bli dominerade och styrda samt orättvist behandlade då detta är för deras eget bästa. Deras egenskaper kan dra ned både man och kvinna i fördärvet och då krävs en stark god man att ta hand om situationen.
4. Hans åsikter gör mig upprörd, främst på grund av kvinnosynen som är högst inskränkt och helt felaktig. I hans första text pratar han om hur uppfostran mycket formar människan, vilket är en åsikt jag till viss del kan stå bakom. Att barn sedan borde låtas springa fritt är å andra sidan något jag kanske personligen inte helt håller med om. Jag tror att barn behöver vuxnas kunskap och hjälp under sina första levnadsår mer än någonsin.
Anna Maria Lenngren
1. Dikten handlar om olika råd hon skulle ge till sin dotter inför framtiden om hon hade någon, vilka råd hon skulle ge som moder, medmänniska och kanske framförallt kvinna.
2. Tesen ligger i att kvinnor ska underställa sig män, men det finns också budskap om att kunskap om världen är värdefullt och att det är värdefullt att observera och vara en människokännare. Genom sina teser ger hon sin tänkta dotter råden att läsa om hon känner det givande, men helst inte då kvinnor ödslar tid från hemmet på dessa manliga sysslor. Om hon läser ska hon inte skryta med det. Hon ska inte läsa om nyheter heller. Om hennes man är henne icke värdig ska hon inte bry sig om detta utan bita ihop förtreten.
3. Det är sorgligt att dessa kvinnoföraktande ord kommer ur munnen på en kvinna. Min gissning (vilket gör mig ledsen) är att Lenngren inte bara skolats i en mansdominerad skolning med mansperspektiv utan också som alla andra kvinnor vid den här tiden levt så länge i ett patriarkat som tvingat ned dem till den punkt då de tror att de inte längre är något värda och naturligt antar sig vara sämre. Lenngren är en lärd kvinna som råder sin dotter att se till människor och läsa om hon finner det givande, att se till världen och dra nytta av den. Dock finner hon inte kvinnan enligt samhället i samma grad kapabel till manssysslor eller mansnöjen. Hon är formad av en dåtid och dess ideal som i sin tur format individerna i det bortom det sunda förnuftet. Detta är något hon bitterst drar några skämt om, och det gör mig ledsen att se hur situationen var.
lördag 6 april 2013
Blyertsteckningsdag
onsdag 30 januari 2013
Gåtan
Vi har läst en kort novell kallad gåtan, en historia om en ung kvinna av okänd härkomst som blir inlåst av sin fader. Vi får veta genom ett antal mycket välutvecklade metaforer hur hon känner sig instängd och hämmad, hur hennes fader som stänger in henne vill gifta bort henne till varje pris, till och med till priset av hennes fria vilja. Hon berättar stapplande om hur hon ser sina fria vänner ute på gatan vandra utomhus och vifta med händerna. De är fria.
Vi diskuterade länge de olika delarna, bland annat ett mangoträd som passeras samt ett uttryck; "bon garcon". Det indikerar att de är i ett franktalande land, troligen i nordafrika eller frankrike, men de har mangoträd, som de har i Asien. Efter en wikipediasökning är det möjligt att det handlar om nya Zeeland.
Mot slutet berättar hon att hon är gravid, och att hennes pappa kommer att slå henne om han inte redan tidigare brukar göra det. Men hon kommer fram till en slutsats - hon ska bli fri.
Det var en fin berättelse. Jag fann den intressant ur ett metafoiskt perspektiv, men fann att den tidvis flummade iväg och det blev lire för svårtolkat, eller misstolkningsbart. Även om den fria tolkningen självklart är positivt vid många tillfällen.
Vi diskuterade länge de olika delarna, bland annat ett mangoträd som passeras samt ett uttryck; "bon garcon". Det indikerar att de är i ett franktalande land, troligen i nordafrika eller frankrike, men de har mangoträd, som de har i Asien. Efter en wikipediasökning är det möjligt att det handlar om nya Zeeland.
Mot slutet berättar hon att hon är gravid, och att hennes pappa kommer att slå henne om han inte redan tidigare brukar göra det. Men hon kommer fram till en slutsats - hon ska bli fri.
Det var en fin berättelse. Jag fann den intressant ur ett metafoiskt perspektiv, men fann att den tidvis flummade iväg och det blev lire för svårtolkat, eller misstolkningsbart. Även om den fria tolkningen självklart är positivt vid många tillfällen.
tisdag 22 januari 2013
Mina första intryck - Lila Hibiskus del 1
Lila Hibiskus bemöter mig med en finstämd känsla av någonting bräckligt, någonting finstämt som tillvaro hos den lilla flicka vars skygga blick jag möts av. Hon ser ut att spana ut över världen, möjligen söker hon efter något. Sedan börjar jag bläddra över de spröda sidorna med fingrarna. Jag öppnar boken på vid gavel och möts av en hård och lång beskrivning. Protagonistens pappa kastar sin mässbok över rummet och krossar figuriner i ett bråk med Jaja, protagonistens bror. Meningen säger redan här en hel del om vem vi pratar om, hur de lever. Vi har fått veta att kapitlet heter Palmsöndagen, och på denna söndag får vi se tillvaron hos en kristen familj, med ett så pass gott leverne att de har råd både att ha figuriner som dekoration och även ha sönder dem. Vidare in utvecklas bråket, vi ser ur Protagonistens synvinkel som den minsta pusselbiten av den större familjen. Hennes roll är egentligen bara att befinna sig, vara och bete sig. Hon beskriver sin far som en hård man men försöker även mejsla fram mjukare sidor som hans ständiga behov av att låta sin familj smaka på hans te, av den enkla anledningen att det är ett så gott ting att det måste delas. Sådana små detaljer ger berättelsen redan från starten en känsla av djup, en karaktärsbredd som inte alltid ses i böcker.
Ännu har inte den lilla flickan antagit rollen av den som för händelseförloppen framåt. Genom de första sidorna av familj, konflikt och miljöbeskrivning är hon enbart en oskyldig beskådare av de event som sker. Boken är ännu bara några sidor inne i sin intrig, och det ska bli spännande att se vad framtiden håller för mig.
torsdag 6 december 2012
Populärmusik från Vittula vidareanalys
För att klargöra för min svenskalärare, eller snarare för min bloggs enda kontinuerliga läsare: Detta är mitt officiellt andra inlägg som mest råkade bli det tredje eftersom jag fann det trevligt att göra åtminstone 2 inlägg under perioden då jag ännu hade boken helt färskt i minnet och inte slutat läsa den för veckor sedan som för tillfället är fallet. Dock minns jag nog för att kunna öppna boken och dyka ned i Niemis värld igen, så låt oss sätta igång med allehanda analysfrågor som rådande uppgift kan tänkas vilja ge mig.
Vi kan börja från början med bokens egentliga huvudtema: Människor i periferi. För Populärmusik från Vittula handlar ju faktiskt i grunden helt enkelt om människor som i det svenska samhället alltid har och troligen alltid kommer att ligga i periferin till den milda grad att vi faktiskt inte ens vet om dem. Den enda anledningen till att jag vet om tornedalen och tornedalsfinskan är att jag råkar ha både sett filmen och läst boken, men innan dem var det ingen som någonsin nämnde dessa människors existens eller egna språk för mig. Vi pratar ändå om 40 000-70 000 människor här, och Sverige är inte sådär fruktansvärt stort egentligen. Med svenska mått mätt är de en förhållandevis gigantisk minoritet, och då pratar vi bara om de som har tornedalsfinskan som modersmål. Samerna är ju bara på sin höjd 20 000 vilket inte är så illa det heller, men för att sätta perspektiv känner vi allmänt till mycket mer om dem. Få människor rynkar på näsan och frågar: "Vilka?" om jag säger: "Du vet samerna-" . Mikael Niemis bok handlar om människor som vet att de är i periferin, som växer upp och klamrar sig allt starkare fast vid sin egen tornedalsidentitet för att det någonstans är det enda de har när de blivit förkastade av det svenska samhället. Det är en berättelse om hur lilla Matti ser på resten av Sverige, det sydliga Skåne och Stockholm med sina gröna ängar som ligger i enligt honom i princip i världens centrum.
Vidare till vilka normer och värderingar som egentligen alstrades ur det samhälle som Matti ändå bodde i. Vi får komma ihåg här att vi inte pratar allmänna svenska värderingar, för när vi säger det utgår vi från de värderingar centrum har, och nu ser vi ur perspektivet från människor i periferin. Som tidigare nämnt blir det ännu viktigare att hålla kvar vid sin identitet som tornedalsbo, när den som svensk blir förtunnad, och det dessutom är oklart ifall den identitet de får skulle bli svensk eller finsk. De måste skapa sitt eget centrum, och sin egen identitet för att de så uppenbart inte passar i centrums normer varken här eller i Finland. En tydlig norm som kan ses är att det är bra för män att vara starka, stolta och macho, ett ideal och också norm som har växt fram, kanske som ett sätt för människorna att finna en identitet att vara stolt över. Något att skydda, och föra vidare genom generationer för att skapa fler äkta tornedalare. Kvinnor ska också vara bastanta, duktiga, föda många barn och ägna sig åt kvinnliga sysslor. Det finns en stor stolthet i att vara den perfekta modern eller mannen och följa de tornedalska traditionerna för vad som ska ätas, göras och arbetas med. Det är få som avviker från dessa sätt att se på saker och ting, och det är lätt att förstå varför. Från ung ålder beskriver Matti hur eleverna i skolan blir utsatta för hån och slag om de på något vis är utstickande. Den allmänna uppfattningen att flickor inte egentligen ska stå upp för sig själva eller ta på sig mansarbeten förtrycker också, och även om vi inte får några exempel på hur denna norm egentligen bryts ser vi hur den är i verkställande. Niilas mamma vågar inte prata i sitt eget hem och värjer sig för sin mans slag - men ingen gör något för att stoppa detta. Under släktmiddagen på bröllopet får vi höra historier om släktens stordåd. Männen som gjort starka, tappra macho saker och kvinnorna som plockat bär eller fött många barn. Som ofta när jag läser verk från ett annat samhälle än det jag lever i eller brukar se på film känner jag hur intressant och viktigt det är att få en inblick i hur det kan vara och hur människor kan ha det. Att sätta ned fingret på normer i olika samhällen och hur de formar de som lever i dessa samhällen är ändå en del av grunden för att lära sig att förstå allmänt mänskligt beteende.
Pajala är väldigt isolerat. Den enda egentliga kontakt omvärlden förmedlar till dem är genom radio, genom släktingar som flyttat bort och ibland återkommer på visit och genom läroböcker där vackra bilder av grönskade ängsmarker och andra sydliga fenomen pryder de nötta sidorna. Vi får till en början ingen egentligen krock med någon annan kultur, utan snarare en inblick i livet på människor som står bredvid och tittar på resten av världen med en blandning av förundran och oförståelse för det okända. Vid ett tillfälle i början av boken kommer en predikant till kyrkan för att prata med bygden. Han är mörkhyad, något som ingen av invånarna sett förut. Mötet mellan dem är som mötet mellan två världar, som mötet mellan en grupp lejon och en ensam jaguar. De förstår inte varandra, till den punkt där de lika gärna kunde vara av främmande raser. Det är ett möte så exotiskt främmande att jag finner det onödigt att analysera utöver det redan sagda och att tornedalingarna inte kunde varken identifiera sig med denna predikant eller kommunicera med honom. Inte nödvändigtvis på ett rasisitiskt sätt, utan bara för att det var för obekant för dem för att de visste vad de skulle ta sig till.
Det första riktiga mötet med en främmande kultur där vi kan se en interaktion och ett utbyte är när musiken når Vittula, till exempel när Niila får en Beatles-skiva. Denna skiva öppnar upp en ny värld för både honom och Matti. Det ger dem något främmande, men som de kan ta på och höra, som de kan anamma och ta till sig som sitt eget och en del av sin egen identitet. Det var en lång process för kulturen att finna dem, men när den väl blivit en del av dem kunde den inte längre göras av med. Alla samhällen oavsett grad av isolation kommer att vid något tillfälle behöva ha någon form av kontakt med utsidan och denna kontakt kommer över tid att skapa gemensamma band. Det är en essentiell del av vad som är fantastiskt med vår värld, hur jordens samhällen långsamt och naturligt assimileras och formas till en större nation, som trots gränser till viss grundläggande del delar värderingar och tankar med varandra. Det kan ha sina stora nackdelar med, något jag förklarar senare, men så länge utbytet mellan kulturer sker frivilligt och naturligt finner jag det som något positivt. Det öppnar upp för ett kritiskt ifrågasättande av den egna kulturen och det egna, samtidigt som det ger en möjlighet för goda ting att spridas över landområden. Vi ser under bokens gång hur en del av denna process letar sig upp över Sverige.
Som tornedaling lever Matti och Niila i en periferi, och åtminstone Matti är medveten om det, men samtidigt finns det även en gemenskap inom det egna samhället som skapar sin egen periferi och sin egen uppfattning om den andre. Vi ser hur prästen i början av boken är ett exempel av hur "den andre" såg ut för dem. Som en del av ett samhälle i periferi kommer också en yttre periferi att skapas, vilket är vad som görs. För att inte hamna i den yttersta ringen a periferi skapas en grupp av "den andre" som ligger ännu längre från samhället än vad den första ringen i periferi gör. Vi ser exempel på detta i och med som sagt prästen. Dock finner jag det intressant att Vittula trots sin separation och egen status av periferi sätter upp sina egna normer och värderingar istället för att försöka härma hur det ser ut i centrum, i Stockholm och Skåne. Till detta kan jag egentligen mest gissa att det beror på att resten av världen känns som att den ligger så fjärran. I framtiden gissar jag att samhället anammar centrums beteende i en större utsträckning, där tv:n blir populär t.ex.
Jag hoppas att detta blir mitt sista inlägg om Populärmusik från Vittula, trots att många böcker generellt går att sägas en hel del om. Det var en bra och lärorik bok som fått mig att göra vidare research kring ämnet, något som alltid tyder på att en bok är både bra och intresse-eggande. Trots att jag inte finner de normer och värderingar som finns i boken vara samhällsgynnande eller bra ur ett demokratiskt perspektiv så finner jag principen att Sverige innefattar fler tankar och ideér än de i centrum nyttigt. Jag har läst om samerna, som genom total assimilering med närliggande svensktalande delar av landet förlorat både sitt språk och sina traditioner. Det är ingen bra eller naturlig assimilering, utan en påtvingad sådan som bara skapar en utbredd förlust av identitet och samhörighet människor emellan, och trots att jag som sagt inte stödjer många av de kvinnoförtryckande och macho idealen och normerna så stödjer jag att tornedalen inte lät sig assimileras till Sverige eller Finland helt. Ett utbyte av ideér och ett flöde av kunskap ur olika områden underlättar och uppmuntrar till idékrockar, som tillsammans kan skapa nya ideal, ideér och upptäckter.
Vi kan börja från början med bokens egentliga huvudtema: Människor i periferi. För Populärmusik från Vittula handlar ju faktiskt i grunden helt enkelt om människor som i det svenska samhället alltid har och troligen alltid kommer att ligga i periferin till den milda grad att vi faktiskt inte ens vet om dem. Den enda anledningen till att jag vet om tornedalen och tornedalsfinskan är att jag råkar ha både sett filmen och läst boken, men innan dem var det ingen som någonsin nämnde dessa människors existens eller egna språk för mig. Vi pratar ändå om 40 000-70 000 människor här, och Sverige är inte sådär fruktansvärt stort egentligen. Med svenska mått mätt är de en förhållandevis gigantisk minoritet, och då pratar vi bara om de som har tornedalsfinskan som modersmål. Samerna är ju bara på sin höjd 20 000 vilket inte är så illa det heller, men för att sätta perspektiv känner vi allmänt till mycket mer om dem. Få människor rynkar på näsan och frågar: "Vilka?" om jag säger: "Du vet samerna-" . Mikael Niemis bok handlar om människor som vet att de är i periferin, som växer upp och klamrar sig allt starkare fast vid sin egen tornedalsidentitet för att det någonstans är det enda de har när de blivit förkastade av det svenska samhället. Det är en berättelse om hur lilla Matti ser på resten av Sverige, det sydliga Skåne och Stockholm med sina gröna ängar som ligger i enligt honom i princip i världens centrum.
Vidare till vilka normer och värderingar som egentligen alstrades ur det samhälle som Matti ändå bodde i. Vi får komma ihåg här att vi inte pratar allmänna svenska värderingar, för när vi säger det utgår vi från de värderingar centrum har, och nu ser vi ur perspektivet från människor i periferin. Som tidigare nämnt blir det ännu viktigare att hålla kvar vid sin identitet som tornedalsbo, när den som svensk blir förtunnad, och det dessutom är oklart ifall den identitet de får skulle bli svensk eller finsk. De måste skapa sitt eget centrum, och sin egen identitet för att de så uppenbart inte passar i centrums normer varken här eller i Finland. En tydlig norm som kan ses är att det är bra för män att vara starka, stolta och macho, ett ideal och också norm som har växt fram, kanske som ett sätt för människorna att finna en identitet att vara stolt över. Något att skydda, och föra vidare genom generationer för att skapa fler äkta tornedalare. Kvinnor ska också vara bastanta, duktiga, föda många barn och ägna sig åt kvinnliga sysslor. Det finns en stor stolthet i att vara den perfekta modern eller mannen och följa de tornedalska traditionerna för vad som ska ätas, göras och arbetas med. Det är få som avviker från dessa sätt att se på saker och ting, och det är lätt att förstå varför. Från ung ålder beskriver Matti hur eleverna i skolan blir utsatta för hån och slag om de på något vis är utstickande. Den allmänna uppfattningen att flickor inte egentligen ska stå upp för sig själva eller ta på sig mansarbeten förtrycker också, och även om vi inte får några exempel på hur denna norm egentligen bryts ser vi hur den är i verkställande. Niilas mamma vågar inte prata i sitt eget hem och värjer sig för sin mans slag - men ingen gör något för att stoppa detta. Under släktmiddagen på bröllopet får vi höra historier om släktens stordåd. Männen som gjort starka, tappra macho saker och kvinnorna som plockat bär eller fött många barn. Som ofta när jag läser verk från ett annat samhälle än det jag lever i eller brukar se på film känner jag hur intressant och viktigt det är att få en inblick i hur det kan vara och hur människor kan ha det. Att sätta ned fingret på normer i olika samhällen och hur de formar de som lever i dessa samhällen är ändå en del av grunden för att lära sig att förstå allmänt mänskligt beteende.
Pajala är väldigt isolerat. Den enda egentliga kontakt omvärlden förmedlar till dem är genom radio, genom släktingar som flyttat bort och ibland återkommer på visit och genom läroböcker där vackra bilder av grönskade ängsmarker och andra sydliga fenomen pryder de nötta sidorna. Vi får till en början ingen egentligen krock med någon annan kultur, utan snarare en inblick i livet på människor som står bredvid och tittar på resten av världen med en blandning av förundran och oförståelse för det okända. Vid ett tillfälle i början av boken kommer en predikant till kyrkan för att prata med bygden. Han är mörkhyad, något som ingen av invånarna sett förut. Mötet mellan dem är som mötet mellan två världar, som mötet mellan en grupp lejon och en ensam jaguar. De förstår inte varandra, till den punkt där de lika gärna kunde vara av främmande raser. Det är ett möte så exotiskt främmande att jag finner det onödigt att analysera utöver det redan sagda och att tornedalingarna inte kunde varken identifiera sig med denna predikant eller kommunicera med honom. Inte nödvändigtvis på ett rasisitiskt sätt, utan bara för att det var för obekant för dem för att de visste vad de skulle ta sig till.
Det första riktiga mötet med en främmande kultur där vi kan se en interaktion och ett utbyte är när musiken når Vittula, till exempel när Niila får en Beatles-skiva. Denna skiva öppnar upp en ny värld för både honom och Matti. Det ger dem något främmande, men som de kan ta på och höra, som de kan anamma och ta till sig som sitt eget och en del av sin egen identitet. Det var en lång process för kulturen att finna dem, men när den väl blivit en del av dem kunde den inte längre göras av med. Alla samhällen oavsett grad av isolation kommer att vid något tillfälle behöva ha någon form av kontakt med utsidan och denna kontakt kommer över tid att skapa gemensamma band. Det är en essentiell del av vad som är fantastiskt med vår värld, hur jordens samhällen långsamt och naturligt assimileras och formas till en större nation, som trots gränser till viss grundläggande del delar värderingar och tankar med varandra. Det kan ha sina stora nackdelar med, något jag förklarar senare, men så länge utbytet mellan kulturer sker frivilligt och naturligt finner jag det som något positivt. Det öppnar upp för ett kritiskt ifrågasättande av den egna kulturen och det egna, samtidigt som det ger en möjlighet för goda ting att spridas över landområden. Vi ser under bokens gång hur en del av denna process letar sig upp över Sverige.
Som tornedaling lever Matti och Niila i en periferi, och åtminstone Matti är medveten om det, men samtidigt finns det även en gemenskap inom det egna samhället som skapar sin egen periferi och sin egen uppfattning om den andre. Vi ser hur prästen i början av boken är ett exempel av hur "den andre" såg ut för dem. Som en del av ett samhälle i periferi kommer också en yttre periferi att skapas, vilket är vad som görs. För att inte hamna i den yttersta ringen a periferi skapas en grupp av "den andre" som ligger ännu längre från samhället än vad den första ringen i periferi gör. Vi ser exempel på detta i och med som sagt prästen. Dock finner jag det intressant att Vittula trots sin separation och egen status av periferi sätter upp sina egna normer och värderingar istället för att försöka härma hur det ser ut i centrum, i Stockholm och Skåne. Till detta kan jag egentligen mest gissa att det beror på att resten av världen känns som att den ligger så fjärran. I framtiden gissar jag att samhället anammar centrums beteende i en större utsträckning, där tv:n blir populär t.ex.
Jag hoppas att detta blir mitt sista inlägg om Populärmusik från Vittula, trots att många böcker generellt går att sägas en hel del om. Det var en bra och lärorik bok som fått mig att göra vidare research kring ämnet, något som alltid tyder på att en bok är både bra och intresse-eggande. Trots att jag inte finner de normer och värderingar som finns i boken vara samhällsgynnande eller bra ur ett demokratiskt perspektiv så finner jag principen att Sverige innefattar fler tankar och ideér än de i centrum nyttigt. Jag har läst om samerna, som genom total assimilering med närliggande svensktalande delar av landet förlorat både sitt språk och sina traditioner. Det är ingen bra eller naturlig assimilering, utan en påtvingad sådan som bara skapar en utbredd förlust av identitet och samhörighet människor emellan, och trots att jag som sagt inte stödjer många av de kvinnoförtryckande och macho idealen och normerna så stödjer jag att tornedalen inte lät sig assimileras till Sverige eller Finland helt. Ett utbyte av ideér och ett flöde av kunskap ur olika områden underlättar och uppmuntrar till idékrockar, som tillsammans kan skapa nya ideal, ideér och upptäckter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)