Dvärgen är en gammal bok i den aspekten att den kom före den våg som på den gamla trevliga hippietiden skakade liv i de feministiska idealen och orsakade bh-bränningar och krav om bättre villkor på ett mer påtagligt vis än förr. Nej, på den tid dvärgen skrevs hade vi inte ens nått 50-talet, den goda tiden för hemmafruar som bara vill ha köksapparater och vars enda önskan i livet är att laga mat åt sina män. Att dvärgen sedan ska utspela sig för några hundra år sedan är ingen egentligen ursäkt för att inte måla ut de kvinnliga karaktärerna. För det första har vi problemet med bokens rent feministiskt sett att andelen kvinnor gentemot män är för liten. I bärande roller har vi följande män: fursten, don Riccardo, mäster Bernardo, grannlandsfursten Boccarossa och hans son Giovanni. Kvinnor i bärande roller är bara tre, furstinnan, hennes dotter Angelica och furstens senare älskarinna som dör av pesten utan att ha bidragit något särdeles till historien. Det är 5/3, och då har vi inte ens räknat med dvärgen eller det faktum att kvinnorna potentiellt kan ha spelat mindre roll i historien genom att de kan ha haft mindre utrymme t.ex.
Nu vidare till Maria Nikolajevas motsatschema för en analys av karaktärerna utifrån den. Dvärgen är känslokall i hur han ser på krig och andra människors känslor. Han är blodtörstig, tystlåten och envis, för att bara nämna någon av egenskaperna han besitter. Detta kan i en ytterliggare analys kopplat till vad jag tidigare sagt om ondska kanske kunna anse ondska vara ett manligt fenomen. Hur som helst faller många av karaktärerna mycket stereotypiskt in i dessa mönster. I Angelicas och Giovannis kärleksaffär söker ha upp henne, och i sin sorg vandrar hon först runt tyst ett tag innan hon tar livet av sig istället för att ta hämnd eller dylikt som en manlig karaktär kanske skulle ha velat. Furstinnan är sensuell, sett av att hennes karaktär initiellt är lite mer än en fru (som det berättas om sexuella relationer kring) och en älskarinna. Senare blir hon en passiv kristen som lägger sig ned att lyda dvärgen, mannen och ondskan. Hennes enda egentliga "manliga" egenskap är hennes avsaknad av att vara pryd och fullkomliga likgiltighet inför sitt eget enligt dvärgen promiskiösa beteende. Fursten beskrivs också stereotypiskt, en kall och beräknande man som ägnar sig åt intelligenta samtal. En anledning till att han besitter få kvinnliga egenskaper kan vara att han porträtteras som en modig, stark och exemplarisk individ, och dessa brukar tragiskt nog alltid vara män då manliga egenskaper är högre ställda än kvinnliga. På det hela är romanen mycket könsstereotypisk med mycket könsstereotypiska egenskaper, vilket är tragiskt med tanke på bokens i övrigt mycket höga potential och tolkningsvärde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar