Ondska är alltid ett aktuellt tema för alla folkslag vid alla tider, även förhistoriska människor krigade och utnyttjade varandra. Det ligger på något vis i människans natur, som konstaterat vid många tillfällen. Även om detta påstående inte hålls med ligger ondska ändå nära tillhands för många. Underkuvade onda känslor är också säkerligen bekant, saker som tänks men inte sägs. Per Lagerqvist skrev dvärgen 1944 under andra världskriget och boken brändes av nazister vid bokbål. Detta på grund av att kopplingar gjordes mellan nazismen och dvärgens ondska. Det går på sitt sätt att se hur detta kan komma sig, tidsperioden var rätt och dvärgen ser sig vara en övermäktig ras från de människor han arbetar för, och förmedlar olycka och ondska bland dem som det förra inlägget om ondska illustrerar. Detta visar på sitt sätt vilken klassisk roman Dvärgen är, eftersom den går att läsa både idag och 1944 med precis lika stort läsvärde och möjlighet att applicera på situationer trots att den försätts i en renässansens Italien. Den är också mycket tolkningsbar.
Dvärgen kan vara en skadlig och rasistisk ideologi, men denne kan också vara en underställd grupp vars underkuvade ställning skapar hat och destruktiv kraft. Det var den tolkning jag gjorde, att dvärgen på grund av sin underliggande ställning och utanförskap står utanför allt, men därav ser allting klarare och låter sitt hat gro för de som ställer sig över honom. När han sedan försöker vara med i spelet på det enda sätt han kan, alltså genom att genomföra de order han ges, så straffas han för detta. Han gör vad han kan för att kämpa sig fram i den otacksamma värld han står i där han anses mindre värd och tvingas göra ohyggliga dåd för att upprätthålla sin känsla av egenvärde. Jag kan helt enkelt se dvärgen vara en representant för förtryckta grupper, romer till exempel, eller muslimer, vilka av det svenska samhället har sämre förutsättningar på grund av utseende och härkomst. Jag kan också se arbetarklassen i dvärgen, som är underställd, kuvad men slutligen försöker bryta sig fri och ändå är fast i de stora jättarnas klor. Ett annat budskap skulle också kunna vara ondskan i oss alla, att dvärgen symboliserar den mänskliga ondskan vi alla innehar. Det kan framförallt backas upp med en av hans sista dagboksanteckningar nere i källarhålan där han säger:
"Vad hjälper det att slå mig i bojor! Jag tillhör väl borgen lika mycket för det! För att riktigt visa det har de till och med smitt fast mig vid den! Jag är fastsmidd vid den, och den vid mig! Vi slipper inte ifrån varandra – min herre och jag! Är jag fängslad, så är han också fängslad!"
Det kan alltså menas att vi har alla ondska inom oss, oavsett om vi försöker låtsas om det eller inte. Oavsett tid eller person är detta giltigt. Att Dvärgen utspelar sig för flera hundra år sedan är irrelevant för dess budskap, något som gör Per Lagerqvist till en mycket skicklig författare. Han hade kunnat förlägga historien precis när som helst.
En observation jag gjorde under läsningen var också att dvärgen lägger viss vikt vid folkets sinnesstämning. Han påpekar att folket först hyllar fursten för sina krigsplaner och sin slughet när han lurar grannfursten, men att denne snart kommer att hatas för kriget när det slår över och börjar gå dåligt. Likväl finns det ett hat för dottern Angelica när hon utför skamliga handlingar tillsammans med sonen till den döda grannfursten, men att hon blir hyllad, älskad och mycket sörjd när hon väl dör. Dessa små saker förkastar dvärgen och påpekar människor förmåga att helt enkelt bara leva för tillfället och beskylla den närmast möjliga trots att de nyss hyllade denne. Delvis kan alltså historien handla om människors förmåga att alltid hitta en syndabock och kanske också hur människor uppträder falskt.
Budskapet i romanen kan tolkas så vitt och brett av alla att det inte egentligen går att säga vad det "egentligen" skulle vara. Vad Per Lagerqvist ville förmedla är heller kanske inte så viktigt, utan vilka associationer vi får av att läsa hans tidlösa verk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar