Dvärgen - språk och tema

Språket i Dvärgen är mycket rakt, kort och koncist. Dvärgen krånglar inte direkt utan lägger bara fram. Men han tycker mycket om kraftuttryck och använder många utropstecken, något som skulle kunna reflektera dvärgens mer häftiga natur och generellt ilskna ton i kombination med att boken ska vara en dagbokstext vilket mycket väl kan reflektera vissa mer informella drag i den. Det är mycket ilska och värdeladdade ord, också reflekterande vem det är som är menad att ha skrivit texten. Samtidigt är språket fortfarande korrekt och det används inte slanguttryck, något som kan reflektera att det är just dvärgens dagbok vi läser, som skrev den med omsorg och också levde under renässansen. Dvärgen i sig skrevs också för många decennier sedan och på den tiden skrevs inte många slangord i böcker generellt. Det finns ingen större indelning i boken utan enbart mindre styckesindelningar mellan dagboksinläggen. Detta ger en känsla av att det är en lång sammanhängande historia som läsaren ibland får nöjet att titta in i, framförallt när det börjar bli glesare mellan inläggen och en massa ny information plötsligt strömmar över en som tidigare inte var känt.

Dvärgens tema skulle jag tveklöst först och främst säga vara ondska. Dvärgen är en förmedlare av ondska som misstycker om allt, och framförallt ser ondska och enbart ondska i allt. Han har en exceptionell förmåga att fånga egenskaper hos människor av den ondskefulla naturen med bara ett ögonkast. Historien går från ett stadie där det mesta är ganska bra och människor är lyckliga, där det känns som att dvärgen är det enda ondskefulla. Sedan blir mer och mer förtärt av ondska, olycka och misär som uppstått ur detta. Först och främst går landet ut i krig, de bränner och härjar. Fred uppstår, men fursten meddelar dvärgen att denne ska hälla upp gift åt ledaren för grannlandet, vilket åter kastar landet in i krig och förödelse. På sitt sätt är dvärgen förmedlaren av ondska och vad som skall komma, genom att det är han som slutligen faktiskt förgiftar grannfursten. Han förgiftar också furstinnans älskare, vilket kastar furstinnan in i en blind sorg som slutligen fördärvar henne. Det kan ses som att ondskan (dvärgen) kan sprida sig oväntat och förödande från den plats man först ville att den skulle inneha. Fursten hade inte alls väntat sig dvärgens handling av att förgifta älskaren don Riccardo, men på grund av hans befallning att förgifta grannfursten dör också älskaren och därefter hans egen fru. På sitt sätt kan det sägas att hans ondska förmedlad genom dvärgen dödade hans egen fru. På grund av att älskaren dör blir furstinnan mycket olycklig och sitter bara inne på sitt rum utan mat, hon ber till Gud. Dvärgen säger åt henne att hennes böner inte får åhöran på grund av hennes synd, och han, förmedlaren av ondska, blir det nya målet för hennes dyrkan. Han piskar henne därefter och hon dör snart. Det går att dra paralellen till att han på sitt sätt dödade henne genom sina tidigare handlingar. Staden hamnar i svält och sjukdomar sprider sig, många dör. Dvärgen är inte ens orolig för att smittas, lustigt nog. Mot slutet kastas dvärgen i fängelsehåla för brotten han begått mot furstinnan. Fursten sägs också enligt dvärgen tiden innan fängslandet undvika honom, nästan vara rädd för honom. Det kan ses som att han, ondskan, fängslas när fursten ser roten till problemet. Dock är dvärgen säker på att komma ut, som han uttrycker det så kommer de inte att klara sig utan sin dvärg länge. Detta kan också kopplas till ondska, människor kan försöka kedja fast ondska och göra sitt bästa för att bli kvitt det, men till slut kommer det att komma tillbaka. Dvärgen säger också att han är en del av slottet nu, om han är fastkedjad är också fursten det. Detta kan antyda att han är en del av fursten snarare än en egen individ. Dvärgen kan vara en del av furstens personlighet som denne försöker utestänga, en ondskefull del.

Ett annat tema som kan anas är utanförskap. Dvärgen påpekar hur han kan se så många fler saker än andra människor däruppe. Hela tiden påpekas skillnaderna mellan dvärgen och andra människor, redan de första meningarna är en utseendebeskrivning. Dvärgen är dessutom inte bara som alla andra genom att han är dvärg,  utan också för att han ser sig själv som direkt övermäktig andra genom att han förstår mer. De få andra dvärgar vi stöter på i historien blir inte heller likställda dvärgen, utan hånade, dräpta eller dylikt. I dagboken säger sig dvärgen inte vara ledsen över denna position utan säger sig tvärtom vara glad över friden och lugnet. Alla händelseförlopp som inträffar skildras genom dvärgens perspektiv där han aldrig är med i situationerna utan betraktar dem på avstånd, som den utstötta karaktär han är. Utomhus hånas han på stan, något som återigen dock inte bekommer honom. Om han nu talar sanning det vill säga, en subjektiv skildring kan innehålla lögner från berättarens perspektiv. Men antas att han talar sanning så njöt han av utanförskapet till en viss grad, lugn och ro och en visshet av att veta bäst.

På grund av dagboksformatet finns det inte den typ av stilistiska medel som skulle kunna finnas i texter utformade för att vara estetiskt tilltalande. Varken rytm eller uppdelning är riktigt funktionella att tänkas på med dagboksformatet. Vissa beskrivande ordalag finns såklart, men det är inte textens skönhet som står i fokus utan den otvungna berättande tonen.