Det första intrycket jag fick av att läsa Dvärgen av Per Lagerqvist var nattsvart humor. Vi har protagonisten, Dvärgen, som berättar om hur denna dräpt den andre dvärgen på slottet så nu är han ensam kvar. Det görs ingen stor sak av detta. Genast sätter det sig en tanke om ungefärligt vilken tid det rör sig om, och det gäller inte bara absurditeten i att dräpa någon konsekvenslöst. Det finns hov, slott, svärd och rustningar vilka allihopa är ting som försätter oss antingen tillbaka till medeltiden/renässansen eller till en filminspelning av någon av dem. Det senare kan dock väljas bort när historien är som en dagbokstext ur dvärgens liv. Att det är en dagbok berättas också senare, det vi får läsa i Dvärgen är nämligen dagboksanteckningarna ur hovdvärgens liv. Dvärgen berättar plumpt och sakligt, han förargar sig på allt och finner egentligen bara sig själv vara av godtycklig karaktär. Han stör sig på saker hos alla människor han möter. Den enda karaktär han verkar ha någon form av aktning för är den furste han tjänar, och detta enbart på grund av dennes falskhet, förklarar han.
Vi får snart karaktärerna presenterade för oss - vi har såklart dvärgen, en typisk dvärg som anser dvärgar vara av annan ras än människor, en lite högre stående och mer förstående ras. Han säger till exempel att: "vi dvärgar härstammar från en ras som är äldre än den som nu befolkar världen och att vi därför är gamla redan när vi föds.", och fortsätter med att säga att dvärgar aldrig är barn och att det därför är beklagligt att dessa ständigt får leka med barn eftersom de är små. Han själv tvingas leka med furstens dotter, varvid han dödar hennes katt så att hon blir helt nedslagen och han nöjd inte längre behöver vakta henne. Fursten är en falsk man som köpt dvärgen som barn, något dvärgen inte alls missunnar honom lustigt nog. Fursten har också en fru, som dvärgen stör sig omåttligt på. Hon har älskare utöver fursten vilka dvärgen hjälper till med genom att leverera brev. Han hatar henne och hennes älskare, men ändå hjälper han henne. Han säger själv att furstinnan litar på honom och att han aldrig skulle förråda henne, även under tortyr. Han säger även att han inte vet varför, något som kan antyda någon form av kärlek till henne potentiellt. Man kan ju hata den man älskar. Fursten och furstinnan har också en dotter, som dvärgen som redan nämnt leker med som barn och vars katt han dödar. Dvärgen säger vid upprepade tillfällen att man ser mycket nere på marken och lägger ständigt märke till saker som han förargar sig på att ingen annan märker. Angående dottern Angelica säger han att man ju inte kan anta att fursten är hennes fader, såsom furstinnan ränner runt bland andra män. Till hovet anländer också en märklig man som dvärgen ägnar sömnlösa nätter åt att irritera sig på. Han är en konstnär och uppfinnare som pratar med fursten om filosofiska saker.
Efter att dvärgen förklarat sin historia på slottet kommer vi till den yttre konflikten av ett pågående krig med grannlandet som åter ska blossa upp. Fälttåg dras genast ut i och Dvärgen som älskar strid och blod triumferar och lyckas få tillåtelse från fursten att följa med. Folket älskar fursten och han hyllas på gatorna av staden. Men snart väl ute i fält vänder lyckan och dvärgen blir inte det enda onda i historien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar